Förra sommaren hyrde jag en lägenhet i Paris av en hobbybuddhist. När jag vaknade på morgnarna – innan jag gjorde morotsjuice i hennes juicepress, precis som hon instruerat mig att göra – stirrade citat på mig från väggarna. ”Kroppen är bara det fragila skal som under några år innehåller din själ”, är ett jag minns. Det fanns en Buddhastaty. När jag utmattad efter morotsjuicen letade efter något med mer socker i, fann jag enbart dadelpasta. Jag vande mig. Det kan ha varit citaten och det kan ha varit morotsjuicen, men ett visst lugn infann sig.
Det kan också ha varit på grund av morotsjuicen och citaten som jag kunde uppskatta dikterna i Språket är Gud (2010), Bengt Jangfeldts Joseph Brodsky-biografi som jag läste just då. Joseph Brodsky hör till den kategori poeter som tänker mycket på tiden och förgängligheten. Hans motsvarighet till citatet om det fragila skalet skulle kanske kunna vara raden: ”Den starka kölden är en fingervisning om den framtida temperaturen hos kroppen”. Jag har vanligtvis svårt för det där konstaterande Tranströmer-lugnet i poesi. Det gör mig rastlös. Jag är enligt gängse definition en tonåring, eftersom jag fortfarande föredrar den första poeten som Bengt Jangfeldt skrev en bok (Med livet som insats, 2007) om: Vladimir Majakovskij. Visst, han är hysterisk och självupptagen, men ändå. Intensiteten! Utropstecknen! Stupen! Majakovskijs känslor är – speciellt enligt Majakovskij själv – de största i världen.
Den här jag-fixerade intensiteten är något som också finns i Marina Tsvetajevas poesi, som jag just nu läser i Annika Bäckströms översättning. Den starka passionen och de överväldigande kärleksförklaringarna är där, liksom den megalomana bilden av poetens särart i världen: ”poetens väg är kometers”. Eller som hon skriver i dessa skamlösa rader: ”(En läsare som konsumerar tonvis av tidningar, livnärs av skvaller…) / Han är det tjugonde seklets son / medan jag – faller utanför seklen”.
Samtidigt har Tsvetajeva den eftertanke och det lugn som Brodsky har för ofta men som Majakovskij saknar. Hon har också en språklig koncentration som gör dikterna mångbottnade, men som ibland kräver att de läses långsamt och om igen. ”I djupet av själens stund / i djupet – av natten / (själens gigantiska stund – själens i natten)”, är en typisk språklig vändning.
Ignorerad i sin exil från Sovjet, samtida med Majakovskij, en förebild för Brodsky. I dag är Tsvetajeva erkänd som en av de litterärt främsta i sin generation av ryska poeter. Majakovskij blev i stället ikonen, den med flest personliga attribut som passar in i genikulten: man, revolutionär, extravagant, evigt ung. Med en historia som också berättar den om det tidiga Sovjetunionen.
Marina Tsvetajeva föredrar jag just nu att läsa enbart litterärt och inte biografiskt. Det behövs ingen hänsyn till tid och rum för att kunna uppskatta hennes poesi, eftersom hon, som översättaren Annika Bäckström skriver i efterordet till volymen Med gröna ögon (1986, 2010), hade förmågan att ge dikterna allmängiltighet.
Avslutar, för att anknyta till någon slags aktualitet, med några Tsvetajeva-rader om augusti. Inte det mest omstörtande hon skrivit, men ett fint litet känsloutbrott: ”Sena kyssars månad, sena rosors, sena blixtars! / Stjärnfalls månad – / o, augusti – månad / då det regnar stjärnor.”
Veckans tips: Den som är i Stockholm och vill uppleva sena blixtar i form av musik och natur kan googla endagsfestivalen Skogsvalsen (3–4 augusti). Alla andra får googla Tsvetajeva.
