Marguerite Duras har fått något av en svensk renässans på senare år. Särskilt bland hyfsat unga läsare verkar hon ha seglat upp som en favorit, delvis tack vare Modernistas pocketutgåvor av verk som Smärtan och Lol V. Steins hänförelse. Att böckerna sällan är mer än 150 sidor långa gör säkert sitt till; i dessa tider av minimala koncentrationsspann finns det behov av författarskap som relativt lätt går att få grepp om.
Hennes sista bok, som Ellerströms nu återutger, heter Det är allt och excellerar i konsten att effektivt rymma mening. Formen är ett antal komprimerade dagboksanteckningar skrivna mellan 1994 och 1996. Marguerite Duras är nu runt 80 år gammal och svårt sjuk i strupcancer. Tillsammans med den yngre livskamraten Yann Andréa Steiner samtalar hon inledningsvis om kärleken och skrivandet, medan döden sakta tränger sig på. Texten blir allt mer fragmentarisk. Till slut är det i mellanrummen mellan orden som det mesta försiggår:
En förtrolig smärta.
Yann, jag skulle behöva ursäkta dig, jag vet inte för vad.
Jag är vacker. Rent ut sagt riktigt vacker.
Vid ett tillfälle konstaterar Duras att det är tråkigt att dö. För en svensk läsare rymmer ordvalet dubbeltydigheter: är det tråkigt som i sorgligt, eller som på ett långsamt arbete? Jag har inte tillgång till den franska originaltexten, men det verkar på Duras som att hon syftar på det senare. Kampen mot frånfället tycks för henne innehålla inte bara smärta, utan också ilska över det ofrånkomliga och liksom futtiga i situationen, över själva dödens banalitet. Hur förhåller man sig till det övergrepp som är livets slut?
Låt mig vara. Det är slut. Låt mig dö.
Jag skäms.
Som läsare känner jag mig nästan makaber. Varför vill jag ens ta del av det här? Det är för privat, för jobbigt, för intimt: som att nästan känna lukten av gammal sjuk människa, trots att Duras ingenstans diskuterar sina mer köttsliga krämpor. Och så är det väl med döden. Det finns inget sätt att föreställa sig den utan kroppslighet. Givetvis blir den fysisk påtaglig: den består i att helt och hållet stängas ned. Att det ska vara så enkelt att ta livet av en människa!
I efterordet skriver Kennet Klemets om bokens mottagande i Frankrike. På vissa håll ansågs den oaptitlig och som ett ytterligare bevis på författarens narcissism. Marguerite Duras var inte främmande för mytbildning och talar i delar av texten om sig själv i tredje person. Men som Klemets påpekar är ”Marguerite Duras” i ovanligt konkret form en självständig litterär individ, då det var det namn som Marguerite Donnadieu antog när hon debuterade. Det liv som är på upphällningen, som kanske är det primärt sörjda över huvud taget, är också det skrivande livet. Författarens död. Duras död.
En upplaga av själva karaktären Marguerite Duras som har stannat med mig är den i den katalanske författaren Enrique Vila-Matas roman Never Any End to Paris (2011). Under ett par år på 70-talet hyrde han ett rum av henne i Paris. I boken sveper hon omkring i dramatiska tygsjok, känner alla, kommer med mer eller mindre kryptiska råd till de aspirerande unga litteratörerna som flockas kring henne. Till Vila-Matas har hon gett en papperslapp som listar 13 saker att tänka på: karaktärerna, dialogen, handlingen, stilen, och så vidare.
Jag har ingen aning om huruvida detta faktiskt hände, men jag vill gärna tro att det gjorde det. Det är så underbart arrogant. Duras vet ju förstås att det en ung människa vill ha när den vänder sig till henne är en nyckel till den gudabenådade genialiteten, inte 13 generella tips som man kan läsa i vilken handbok som helst. Det hindrar så klart inte Vila-Matas från att förvara denna papperslapp som den sista droppen vatten. Vissa har ju egenskapen att förtrolla allt de rör vid, få det att kännas viktigt och allvarligt, oavsett vad det egentligen innehåller. Så mycket mer skrämmande då att höra deras svanesånger. Det är som att bli dödlig.
