Redaktören rekommenderar
När det blev känt att Acne skulle producera en familjefilm baserad på Håkan Hellströms texter, anade jag att den skulle innehålla det jag gillar honom trots snarare än för. Mycket riktigt drar Känn ingen sorg igång med skymningsvyer över Älvsborgsbron och Poseidon, för att strax efteråt röra sig till Andra Lång och Järntorget och Jazzhuset via fiskrens och GAIS-tröjor och Feskekörka. Vi möter goa fiskarfarfar Tomas von Brömssen, mansslukerskan Eva i de nylackerade skorna, Lena som är så friendzonad att hon håller på med kampsport, och så Johnny med amfetaminet, förutbestämd att dö från första filmrutan.
Håkans alter ego heter Pål och ska framkalla såväl moderskänslor som flickförälskelser. Fumlig och lätt autistisk, men med en konstnärlig begåvning som vi direkt förstår kommer att segra över den panikångest som får honom att exempelvis moona så fort han hamnar på en scen. Pål och Tomas von Brömssen bor tillsammans i en gullig stuga med rangliga trappor och väggarna fulla av loppiskuriosa. Ett hem som bara godhjärtad arbetarklass kan älska.
Att Pål kommer från en anspråkslös bakgrund är av fundamental vikt för berättelsen. En underdogskröna som Känn ingen sorg, där man ligger med den snygga tjejen men väljer den snälla, kan så klart inte låta protagonisten ramla hem till uppmuntrande psykologföräldrar i idylliska villaområdet Ekebäck. Det gjorde däremot den verklige Håkan Hellström.
Nu är Pål inte tänkt att vara mer än ”inspirerad av” sin förlaga. Men just därför är det intressant att iaktta vad i Håkan man valt att ta med, och vad man har utelämnat. Varför är Pål inte medelklass?
Delvis handlar det nog om karaktärens uttryckssätt. Att ligga i diket och kokettera med sina indiepopneuroser blir så väldigt mycket mindre attraktivt om man kommer från en privilegierad bakgrund. Den introspektion som hos Pål är framåtsträvande, är hos dessa människor undvikande: ett sätt att fly från det ansvar som rimligen tillmäts den som slipper kämpa för sin position. Ohejdbar skaparlust är liksom inte så romantisk om den är socialt förutbestämd.
Är inte detta ganska intressant? Å ena sidan en politisk berättelse där man kan bli vad man vill, och där vad man vill är oavhängigt bakgrund. Å andra sidan denna berättelses implicita erkännande av att det ändå är mer beundransvärt att röra sig uppåt. Vilket i sin tur förutsätter två saker: att privilegier har betydelse, och att det finns samhällsskikt längre ner. Påls resa är imponerande just för att hans farfar inte gör den. För att de flesta andra hålls kvar i den klass de föddes i.
Jag tror många är genuint tacksamma för att Håkan Hellströms föräldrar inte tvingade honom att ta jobb på varvet. Det är inte det. Däremot fascineras jag av omöjligheten i en saga där drömmandet har materiella förutsättningar. Att producenterna, ut i fingerspetsarna skolade i att spela på känslor och schabloner, aktivt utesluter just psykologvillan. Hur gick den diskussionen?
Veckans tips: Om ett par veckor utkommer journalisten Kajsa Ekis Ekman med reportageboken Skulden: Eurokrisen sedd från Aten på Leopard förlag. Den verkar handla om precis det och jag tror den är jättebra. Kom ihåg!
