Just när jag ska börja skriva den här recensionen nås jag av nyheten att Bradley Manning ”bett om ursäkt” inför militärdomstolen vid Fort Meade. Under hotet om en livstid i fängelse ber han om förlåtelse för hur han ”skadade de Förenta Staterna” genom att bidra till att avslöja nationens krigsbrott. Han beskriver de tre senaste åren – av isolering och tortyr – som ”en lärorik upplevelse”. Omvändelsen klingar lika äkta som de obligatoriska bekännelser som kännetecknade Stalins skådeprocesser. Under Obamas regeringstid har jakten på ”läckor”, på de som avslöjar brott och missförhållanden inom statsförvaltningen, trappats upp radikalt. Journalisters rätt att skydda sina källor hotas med hjälp av spionerilagar från första världskriget, medan torterare och finanssvindlare fått amnesti.
Att Alex Gibneys Wikileaks-dokumentär, We Steal Secrets, som i huvudsak fokuserar på individerna Julian Assange och Bradley Manning, får premiär dagarna efter den senares ”bekännelse” ger förstås filmen extra aktualitet. Alex Gibney gör dokumentärer i ganska strid ström. En del är riktigt bra, som skildringen av kapitalets storhetsvansinne och maktfullkomlighet i Enron-kraschen eller av USA:s globala tortyrprogram i Taxi till den mörka sidan. Andra är medelmåttiga. Men med We Steal Secrets förefaller både faktakollen och den moraliska kompassen ha havererat rejält. När det gäller fakta hänvisar jag läsaren till den genomgång av filmen scen för scen som Wikileaks själva sammanställt på sin hemsida. Här finns förvisso en del kommentarer som berör personstridigheterna mellan organisationen och avhoppare som Daniel Domscheit-Berg och James Ball, där olika versioner av sanningen står emot varandra utan större möjlighet för en utomstående att döma. Men här listas också en rad påvisbara faktafel och här framläggs övertygande bevis på hur filmen konsekvent och tendentiöst tar citat ur sitt sammanhang.
Den slarviga hanteringen av fakta är dock bara en del av filmens problem, och på sätt och vis kanske det minst allvarliga. Mer osmakligt är det pop-psykologiska perspektiv som Alex Gibney valt att anlägga. Regissören upptäcker nämligen att Bradley Manning inte bara är en mycket intelligent och modig ung man med stor rättskänsla, utan, desto viktigare – han är förmodligen transsexuell! Och här väljer Alex Gibney att hitta förklaringen till hans handlingar: ”Han hade den här idén om att han var i fel kropp och ville bli en kvinna, och dessa frågor är inte bara ovidkommande”, sa regissören i en intervju med The Daily Beast (24/1 2013), och fortsatte med att lägga fram sin teori om ”whistleblowers”: ”de är alienerade människor som inte kommer överens med folk i sin omgivning, vilket motiverar dem att göra det de gör.” Det var alltså inte moralisk upprördhet över de groteska krigsbrott som framkommer exempelvis i den berömda Collateral Murder-videon som tvingade Bradley Manning att reagera. I stället var det hans oförmåga att passa in i samhället som drev honom att ”svika” sitt land. Bilden av Bradley Manning som mentalt störd förstärks sedan genom lösryckta fraser ur chattkommunikationer och ”galna” foton av den typ som de flesta har på sina Facebooksidor.
Om Bradley Manning framställs som ett offer – inte för den amerikanska statens repressionsapparat, utan för sin sexuella läggning – så framställs Julian Assange istället som en förövare. Helt utan bevis och med grovt manipulerade halvsanningar målar Alex Gibney upp bilden av hur en cynisk Julian Assange personligen lockar en aningslös Bradley Manning i fördärvet. Emellanåt går Alex Gibney skrattretande långt i sina ansträngningar att måla upp Wikileaks grundare som en veritabel djävulsfigur, som när vi en lång stund får se honom dansa med sig själv på en nattklubb, iförd svart kostym och med det vita håret blänkande i den stroboskopiska belysningen. Men i övrigt anpassas teorin om den radikale sanningssägaren som mentalt obalanserad och sexuellt ”abnorm” också till Julian Assange. Vi får veta att hans rotlösa, kringflackande barndom gjorde att han fann sitt verkliga, bestående hem endast på det framväxande nätet. Detta ”nätliv” har sedan gjort honom oförmögen att inse vilka konsekvenser hans handlingar har på människor i den riktiga världen.
Denna bild av anti-systemiskt motstånd som vansinne förstärks sedan av den långa rad företrädare för etablissemanget som får agera balanserade kommentatorer. De får naturligtvis inte barndom och sexliv psykoanalyserade, utan intervjuas med största respekt och utan svåra frågor. Här hittar vi allt från företrädare för de respektabla tidningar som gärna hoppade på Wikileakståget för att sälja lösnummer, men distanserade sig när det blev obehagligt, till folk som förre CIA-chefen Michael Hayden, en man som inte bara försvarat tortyr utan dessutom anser att president Barack Obama är alldeles för restriktiv i sin användning av mördardrönare (vilket filmen förstås inte går in på). Dessa personer blir förnuftets röster i Alex Gibneys stalinistiskt pop-psykologiska försvar av makten, där dess motståndare tycks höra hemma på mentalsjukhus.
