Jag och en vän har ett stående gräl. Det går ut på att jag säger: Den här företeelsen är fascistisk/liberal/revisionistisk. Hon säger: Möjligen, men den är bättre än ingenting. Jag säger antingen nej, eller så säger jag: Kanske, men man kan väl få bli förbannad över att världen suger så mycket att detta ska räknas som ett framsteg.
Nu senast var det Emma Green Tregaros regnbågsmålade naglar som triggade min inre Adorno. Själva protesten är inte okontroversiell och kan säkert göra gott någonstans. Men reaktionerna! Den svenska självbilden springer segervarv på ledarsidorna när alla instämmer i att Green Tregaros tilltag är lika modigt som självklart (hur nu något kan vara det); hon är ju ändå från världens mest jämlika land. Vi, de utvecklade, bäst i världen på mänskliga rättigheter. Och så resten.
I konstaterandet av Sveriges överlägsenhet finns så klart ett implicit element av inte så lite förnumstig rasism. Den blir extra påtaglig i beskrivningarna av hur den ryska stavhopparen Jelena Isinbajeva kritiserar Green Tregaro. Man skriver inte rätt ut vad man tycker om henne – hon är ju från en ”annan kultur”, trots allt – men nog finns det där alltid. Den lilla, trygga känslan av att det ändå är tur att man är svensk och inte förtappad.
Jag tror att peppen hämtar kraft i en latent sorg över det förlorade landet. Alla vet att det egalitära Sverige är döende, men man vill ändå påpeka att vi antingen har varit jämlika eller är det egentligen. Neurosen spänner över hela det politiska spektrat. Vänstern sörjer socialdemokratin, högern konfliktfri neutralitet, Sverigedemokraterna det etniskt homogena bysamhället. Väldigt olika saker, så klart, men impulsen är densamma: rädda förståndet! Rädda Sverige!
Min vän har hört det förut. Hon säger: Visst får det en obehaglig kolonial genklang, men Ryssland är ändå hyfsat västligt. Dessutom kritiserar man ingen urgammal tradition. Det är en ny lag, en pågående utveckling, en aktuell regeringspolitik som går att förändra. Och är det så dåligt att tycka Sverige är bra? Relativt sett är vi ju det.
Jag säger: Ryssland är mäktigt men fungerar å andra sidan som kulturell kontrast till västvärldens upplysta humanism. Ryssar är brutala och oförstående och slår sina fruar. En vedervärdig lag, visst, men det är som att vara emot cancer. I Sverige, 2013! Det finns inget enklare. Och Sverigebilden gynnar inte socialismen, tvärtom: den är så fast att allt som händer här definieras som bra och jämlikt just för att det händer här. Folkhemmet som opium. Jag kräks.
Min vän säger: Du överdriver.
Jag säger: Ja jag vet. Jag blir så trött på mig själv.
Veckans tips: Poeten Eva-Stina Byggmästar är aktuell med en ny bok på Ellerströms förlag. Locus amoenus, latin för ”en behaglig plats”, beskrivs av förlaget som en svit där diktjaget ”rör sig… genom vackra trädgårdar och salar på jakt efter sin älskade”. Kan säkert vara jättefint.
