För några veckor sedan kunde vi läsa att utomhusvåldet minskar. En välkommen nyhet kan man tycka, särskilt i slutet av sommaren då fokuseringen på grova brott brukar få väga upp bristen på andra nyheter. Men påståenden om att brottsligheten minskar, eller åtminstone inte ökar, brukar tvärtom väcka en del negativa reaktioner. Vad som borde vara en god nyhet för de flesta är för vissa så kontroversiellt att kriminologer som påstår detta ibland jämförs med Saddam Husseins informationsminister.
Förvisso på Internets mindre trevliga platser, men ändå. Vi tar det igen. Att påstå att brottsligheten inte ökar är för vissa så provokativt att den forskare som påstår det blir jämförd med en diktators informationsminister.
Det finns alltid skäl att ifrågasätta siffror om brottsligheten. Brottsstatistik måste hanteras varsamt och det krävs vissa, relativt enkla men grundläggande kunskaper för att de vanligaste fallgroparna ska undvikas. Siffror om brottslighet används ofta vårdslöst i olika sammanhang – i såväl nyhetsrapportering som debatt. Ofta är det statistiken över anmälda brott, lätt införskaffad på Brottsförebyggande rådets hemsida, som får tjäna som källa till brottslighetens utveckling. Det handlar dock om statistik som bär på så många problem att den i princip är värdelös utan kompletterande undersökningar. Statistiken över dödligt våld är ett talande exempel. Här är antalet anmälda fall vanligtvis dubbelt så många som de faktiska fallen. Det handlar helt enkelt om misstänkta händelser som efter utredning kunnat förklaras på annat sätt. Siffrorna ligger dock kvar i statistiken, vilket inte hindrar att även erfarna journalister och debattörer använder dessa som kunskapskälla. Det finns många fler problem med denna statistik – och ett av dem är definitivt det slentrianmässiga användandet av den.
Vi kan aldrig veta exakt hur stor brottsligheten är, men genom att använda sig av alternativa källor går det att utläsa tendenser. Det är också genom dessa som forskare ibland drar slutsatsen att anmälningsbenägenheten, snarare än brottsligheten, ökat. Även det en bra nyhet, kan tyckas, men den ifrågasätts stundtals som något kriminologer tillgriper då de av någon anledning påstås vilja mörka den ”riktiga” brottsutvecklingen.
Varför skriver jag då om detta? För att det också handlar om politik. När lag och ordning – och dess lösningar – blir en politisk fråga, blir också beskrivningarna av brottsproblemet viktiga. Den ”hårdare tag”-politik som inleddes med Nixon i USA och sedan letade sig över Atlanten kräver att brottsligheten är ett stort problem. Brottsligheten är givetvis ett problem för alla brottsoffer som drabbas – men deras lidande blir inte mindre av att det slarvas med fakta.
