Pjäsen Det sovande folket introduceras genom att filmklipp där Fredrik Reinfeldt uttalar sig mer eller mindre korkat spelas upp till ljudet av dunkande eurotechno. Det där klippet när han flåsar över hur vackert det är att komma till Lund och se så många tjejer i korta shorts. En gubbsjuk klassiker. Även ett klipp där han har en utläggning på engelska om att det inte finns några första jobb spelas upp. Det är svårt att förstå exakt vad det är han svamlar om. ”There is no first jobs.” Det enda jag kan tänka på är att vi har en statsminister som uppenbarligen inte kan tala korrekt engelska. Sedan leds vi in i salongen.
På scenen sitter fem personer och knattrar maniskt på skrivmaskiner i ett kallt ljus. De är klädda i beiga kläder med bakåtslickat hår och med mörka ringar under ögonen. På underarmarna sitter fjärrkontroller fastspända. Den dystopiska känslan är påtaglig, näst intill övertydlig. En bit bort, längre in på scenen, ligger två män utslagna, sovande.
Pjäsen bygger på Fredrik Reinfeldts bok från 1993. Det är lätt att finna det underhållande att han har skrivit en bok. Det är oerhört tacksam att driva med. Exempelvis de tio budorden som verkar finnas med i boken. Det är äkta högkvalitativt kul. Budord nummer fyra är ”Knarka inte.” Det tionde är ”Bevara barnasinnet och skratta ofta.”
Pjäsen försöker mycket, vill mycket, men det lyckas inte fullt ut. När skådespelarna sitter på stolar och skriker rakt ut om sin vardag, som tycks vara en kritik över dagens individfokuserade samhälle, för det tankarna till Dramatens uppsättning av Elfriede Jelineks Köpmannens kontrakt för två år sedan, där kaoset, skrikandet och oljuden liksom hamrades in i mig. Där kom pjäsens budskap in i kroppen genom köttet. Den mentala utmattningen var så stor att jag var tvungen att gå hem och vila efteråt.
I Det sovande folket blir det mest ett irritationsmoment, något som görs lite halvdant. Om provocerande meningar som ”Klassamhället är hopplöst förlegat” ska gapas ut så golva mig!
Delar av pjäsen är väldigt ansträngda. Ironiserande och överspelade. Jag kan inte låta bli att tänka att det är för simpelt. Ja, det är fruktansvärt att vi har en statsminister som skrivit en bok om att svenskar är mentalt handikappade. Ja, det är fruktansvärt att hävda att arbetslöshet, bidragssökande och hemlöshet är människans härligt ”fria val”. Det är att fullständigt bortse från strukturer, sociala omständigheter och arv. Det är ignorant, visst, men detta är teater så snälla ge mig lite nyans. Något hudlöst. Tvinga mig att känna det, misshandla mig om det är vad som krävs.
Det är först när de hemlösa männen som ligger på scenen var och en ställer sig upp, ensamma i strålkastarljuset, och berättar sin privata historia som pjäsen når någon form av kärna. När det är naket och avskalat. När det stillnar. Först då tar jag faktiskt till mig vad pjäsen pratar om. Först då påminns jag om den fullständigt omänskliga politik som förs i Sverige i dag. Berättelserna om separation, om att vara för sjuk för att behålla ett jobb eller en lägenhet. En av männen börjar med att berätta att han är diagnostiserad med schizofreni så om han måste avbryta mitt i så beror det på det. Den andra pratar om att dricka för att dämpa sin ångest. ”Ingen av de ni ser på parkbänkar dricker för att de njuter av det”. Utanförskapet, ensamheten och sorgen som de som sitter på makten inte förstår. När någon inte kan berätta sin historia utan att börja gråta. Det är omöjligt att lyssna utan att hjärtat nästan brister. Deras berättelser är den största behållningen med pjäsen.
Pjäsen avslutas med iscensättandet av en gala, en pengainsamling till tonerna av ”We are the World”. Att detta är ett medvetet drag för att visa upp ett samhälle där välfärdsstaten monterats ned och ersatts med godtycklig välvilja är tydligt. Men när fiskehovar plockas fram för att samla in pengar från publiken till de hemlösa männen börjar jag må fysiskt illa. Jag förstår att reaktionen man vill åt är ett skratt som fastnar i halsen, men det är att plocka billiga poänger. För frågan är, fallerar inte hela kritiken om man faktiskt utför och därmed reproducerar det man vänder sig emot?
Jag vet inte. Men jag vet att jag satt med bakåtlutat huvud för att hålla borta tårar av ilska. Jag vet att publiken klappade extra välvilligt åt de hemlösa, som en liten klapp på huvudet. Jag vet att jag ville gå därifrån så snabbt som möjligt för jag ville inte vara med i det som pågick där just då.
