Jag är så trött på gamla saker, säger min kompis. Hon har varit på Centre Pompidou i Paris. Huvudutställningen var en retrospektiv över Roy Lichtenstein, en av de amerikanska popkonstnärer som blev känd för att anamma motiv och tekniker från serie- och reklamvärlden. Greppet var banbrytande på sin tid. Nu, när alla presentbutiker i Västeuropa säljer muggar med Andy Warhols Marilyn Monroe, är det kanske inte jättespännande.
Det tycker åtminstone inte min kompis. Hon har fått nog. Kan man inte bara sluta ställa ut skiten, undrar hon. Så kan de som längtar efter skrikiga kändisporträtt gå till Gallerix i stället.
Jag tror att popkonsten blir extra störig för att man inte bara förväntas betrakta den med den vördnad som alla klassiska strömningar påbjuder, utan dessutom ska häpna över dess radikalism. Popkonstens substans och existensberättigande låg i att man inte hade sett den förut. Den utgjorde något nytt. Men nu, när det nya har blivit det gamla, är det svårt att känna något annat för Lichtensteins tavlor än att de lika gärna hade kunnat hänga på Espresso House.
Popkonsten är inte ensam om att fungera så här. Den klibbighet som vidlåder svunna tiders uppror har även drabbat punken, eller för den delen 68-rörelsen. Banbrytande när de kom, samhällsomstörtande på många sätt – men svåra att relatera till i dag, när de utgör den grund på vilken alla kulturvarelser står och tar för naturgiven. Revolutionens bägare är uttömd. Kvar är endast poser, helt tomma på innehåll.
Mot ytterligare ett Lichtensteinretrospektiv är det alltså frestande att utropa sig till det nyas försvarare. Att älska det ofödda, det som ännu inte finns. Fast kanske ger det precis samma resultat. ”Det nya” är ju inte per definition bra. Det är kanske inte ens nytt: saker är ofta betydligt mer indränkta i tradition än vad man tror, och vad de själva utger sig för att vara.
Och är det egentligen någon större skillnad på att fetischisera något för att det var nytt, som den medelålders punkaren, och att göra samma sak med något som är det idag? Blir det inte bara samma objektifiering i två olika skepnader? Rättare sagt: leder inte det sistnämnda till det förstnämnda? Att man står där, arg på tiden, och tycker att det var bättre förr. När det nya faktiskt var nytt.
Veckans tips är inte jättenytt, från april närmare bestämt, men nu blev det så här. Vad jag vill säga är att ett aktuellt nummer av den poetiska tidskriften Läcker finns ute. Det är det tredje i ordningen och heter Låt oss vara Ärliga: Pisshelvetes Jävla Skit. Anna Lindbergs hysteriskt roliga teaterstycke om en vårdcentral hör till höjdpunkterna, liksom Aylin Bloch Boynikusas tolvstegsprogram för en lyckad (im)migration. De och andra korrekta samhällsdiagnoser finns på www.lackertidskrift.se.
