Lars Noréns dagbok ligger på mitt nattduksbord. Jag har lovat mig själv att inte börja läsa den förrän vissa andra projekt har avslutats. Men vad jag längtar! Efter att bara sjunka in i boken, läsa några sidor i taget, vaggas av monotonin. Särskilt vill jag åt den ilska som utmärkte i alla fall förra dagboken. Han är så förbannad, Lars Norén, och så bra på att vara det. På att ösa praktfulla invektiv över allt och alla. Man kan knappt tro att han är född i ett protestantiskt land.
En annan arg bok som jag faktiskt läst är Jamaica Kincaids A Small Place, eller Antigua: En liten ö, som den heter på svenska. Kincaid debuterade på 1980-talet och har sedan dess varit lågintenstivt uppmärksammad inom det globala litterära etablissemanget för sina tematiseringar av bland annat postkoloniala erfarenheter. Det låter kanske förfärligt torrt, men det är det aldrig hos Kincaid. Hon flyttar ut de teoretiska figurerna och rotar dem i de upplevelser som är deras ursprung.
A Small Place är skriven i ett aggressivt andrapersonstilltal och riktar sig till den turist som för första gången besöker Kincaids födelseplats Antigua i Västindien. Från att hen går igenom tullen och inte blir stoppad (eftersom hen är vit) till att hen åker hem efter ”fyra till tio dagar” i paradiset, befinner hen sig på en helt annan ö än den som Kincaid växte upp på. Det går djupare än att samhället har förändrats, om det nu har det. Upplevelsen av vem man är och vad man gör på Antigua sitter i skinnet. I vetskapen om att man antingen kan åka därifrån när man vill – som Giorgio Armani, Eric Clapton, eller någon av de andra superrika sommargästerna – eller härstammar från de slavar vars köpare nu namnger gatan man föddes på.
”Kan hon inte lämna allt detta bakom sig, det hände ju för så länge sedan, och hur kan hon veta att inte hennes förfäder uppfört sig precis lika illa, om saker och ting varit tvärtom?”, undrar Kincaids tilltalade läsare. Men det handlar inte ju om hur verkligheten kunde ha varit, utan om hur den var. Om hur den är. Om att européer kom till Antigua, mördade och kidnappade människor, brände deras hem, stal deras naturtillgångar. Om att dagens Antigua är ett korrupt och nedgånget samhälle som styrs av ett fåtal personer. Och om att barnen fortfarande firar drottning Victorias födelsedag i skolan.
”Ni glömmer er del i det hela”, skriver Kincaid. ”Att byråkrati är ett av era påhitt, att bruttonationalprodukt är ett av era påhitt, och att de lagar ni stöder er på, på ett mystiskt sätt favoriserar er själva. Vet du varför människor som jag är rädda för att bli kapitalister? Det är för att vi så länge som vi har känt er, var kapital, precis som bomullsbalar och sockersäckar, och ni utgjorde de befallande, grymma kapitalisterna, och minnet av detta är så påtagligt, upplevelserna så närliggande att vi inte riktigt kan tänka oss att omfamna dessa idéer som ni uppskattar så mycket.”
Vad kan man invända mot det? Lars Norén får svårt att kontra.
Veckans tips är väl då att Jamaica Kincaids senaste roman heter See Now Then och kom ut tidigare i år. Den ska tydligen inte vara särskilt bra, så läs något av hennes tidigare verk i stället, till exempel Annie John (1985) eller The Autobiography of My Mother (1995). Båda är förträffliga och finns i svenska översättningar.
