Fram till den 29 september kan man på Galerie Nordenhake i Stockholm se den svensk-turkiska konstnären Meriç Algün Ringborgs verk A Work of Fiction. Här kliver besökaren in i en klinisk vit lokal, tom så när som på en overheadapparat. På väggen projiceras en lista på ett antal föremål som man snart förstår utgör interiören i ett rum. Några steg senare uppenbarar sig det nyss beskrivna i form av en klassiskt stilfull författarlya. Ett skrivbord med pennor och askfat på, ett glasskåp, en hylla med ett femtiotal skrivarhandböcker. På ett soffbord ligger ett romanmanuskript.
Så väl listan som romanen och det ljudkonstverk som spelas i lokalen är alla helt konstruerade med hjälp av Oxford English Dictionary. Närmare bestämt är det exempelmeningarna, de som visar hur ett ord kan användas, som Meriç Algün Ringborg har klippt ut och skapat ett helt drama av. Så tematiserar hon både skrivandet som aktivitet och vad det egentligen innebär att vara en Författare. Det är uppenbart att det inte bara handlar om att producera text. Ett helt inredningskit följer med, liksom mängder av populära handböcker där alla aspekter av bygget skärskådas.
Att använda sig av redan existerande text, att klicka ctrl+c ctrl+v i stället för att skriva själv, har gjorts i många år av konstnärer och poeter. Att det lever kvar beror kanske på att resultaten ofta når verkshöjd utöver det rent konceptuella; det är inte bara en rolig idé, själva utförandet kan också bli förvånansvärt suggererande. Som när poeten och juristen Vanessa Place gav ut rättegångsprotokoll i bokform i trilogin Tragodia, eller när Ida Börjel i Skåneradio transkriberar det hon hör på separatistiska Skånepartiets närradiokanal. När ursprungsmaterialet byter kontext kan det spricka upp och öppna sig mot oanade rymder.
Ändå kan jag tycka att de textbaserade delarna är de minst intressanta i Meriç Algün Ringborgs verk. Skriftspråkets stora brist är att det är tvådimensionellt. Det blir uppenbart när litteraturen väl gör anspråk på rummet, lämnar sitt bokfängelse, skriver fram en soffa man faktiskt kan sitta i. Papperet och idékonstruktionen känns helt enkelt lite futtiga i skenet av det taktilas triumf. Kanske är det därför Författaren måste inreda så mycket: för att ha något att ta på.
Veckans tips: Hjältarna på bokförlaget Tranan har precis givit ut den österrikiske författaren Thomas Bernhards Skogshuggning i pocket. Romanen blev mycket uppmärksammad när den kom ut 1984 och är i mångt och mycket ett lustmord på diverse österrikiska kulturpersonligheter som Thomas Bernhard umgicks med i ungdomen. En svensk läsare är knappast bekant med någon av offren, men det gör inget; de är fullt utbytbara mot inhemska motsvarigheter. Perfekt läsning när den där klibbiga känslan tränger sig på.
