Fred Lanes visfostran har sitt ursprung i den lilla byn Shaw norr om Manchester i norra England Hans föräldrar var bomullsspinneriarbetare som gillade att sjunga. Och han sjöng med. Det ovanliga med hans uppväxt var att han fick en akademisk utbildning. Som den högst utbildade i släkten, funderade han över sin framtid. En nybakad nationalekonom hade flera val. Börsen, banken, armén. Men de lockade inte Fred Lane. Att behöva göra som Margaret Thatcher, alltså ändra dialekt, byta kamrater och skämmas för sitt ursprung. Att behöva leva i en klassresenärslögn. Så han blev lärare i stället. Och trubadur. Musiken var som livsluft bland ekonomiska formler och föreläsningar om förutsättningar för en stigande BNP.
– Så träffade jag en tjej, som sedermera kom att bli min ”svenska syster”, som presenterade mig för Ferlin och Bellman. Hon översatte texterna och jag blev helt betagen. Och nyfiken på Sverige. Jag beslöt sig för att resa dit och vara där under ett år innan jag rotade mig .
Det var 1970 och inte svårt att få jobb som engelskalärare för vuxna i Stockholm. Och det lät demokratiskt och lagom vänster med ”Medborgarskolan”, som dessutom lät honom förstå att ”moderaterna” var ett ledord innanför deras väggar. ”Moderate”, tänkte Fred, sounds ok.
Åren gick och han blev kvar i Sverige. Han hängde med andra vissångare på vispuben Kurbits. Sjöng engelska folkvisor på gitarr och durspel och blev uppskattad. Började ta in det svenska språket mer och mer. Gjorde översättningar. Turnerade runt i Sverige. Gav ut egna skivor. 21 år senare gav han och Kjell Westling ut Läget 2010, skriven i raseri över det nya politiska landskapet han såg växa fram.
Har folkvisan en politisk hemvist?
– Nej, den speglar nog samhället i stort, i synnerhet livet för de företrädesvis fattiga personer som diktat anonymt. SD har försökt sno åt sig folkmusiken liksom de kapar andra traditioner. Men det är det som är det fina med folkvisan. Den är gränslös.
Fred Lane började tonsätta texter – exempelvis en av Nils Ferlin som är en manifestation mot krig och fascism. Han sökte efter texter med samhällsviktigt innehåll. Det enda han skydde var propagandatexter, fast skillnaden kan vara hårfin.
Fred Lanes passion är i dag uppenbarligen inte nationalekonomi. Det är snarare språket som fascinerar. Den mjuka engelska accenten hänger kvar när han talar, annars är hans svenska ordrik och full av humoristiska poänger.
– Att hitta sitt eget språk är en av människans större utmaningar. Det några kallar ”språkfattigdom” kanske andra ser på ett annat sätt; att till exempel samer har hundra ord för snö gör inte att de har ett rikare språk. Utan mer att ordmångfalden står i relation till vilka verktyg man behöver när man ska utrycka sin verklighet.
Fred Lane gör en distinktion mellan det skrivna och det talade språket. Det finns en nyansrikedom i det talade språket som man aldrig kan få med i en text. Det är pauseringar och betoningar som aldrig kan rymmas i skriften. Och över skriftspråket härskar språktyrannerna.
– De som står för åsikterna om hur ett språk ska användas, är inte de som står nederst på klassstegen. Det är inte de som rättar och säger ”det heter inte ‘större än dej’!” Och det gäller att passa sig för språkliga föroreningar som många sociala markörer är. Eller den närmast andfådda överanvändningen av engelska ord. Att säga att någon har ”ett torftigt språk” är en tydlig klassdistinktion. Men sociolektet som finns i det talade språket rår ingen över. Där får vi fortfarande utrycka oss som vår omgivning gör.
Det var genom Facebook Fred Lane upptäckte de underfundiga dagsverserna som skulle få honom att göra en vänskapsförfrågan med deras upphovsman, Victor Estby.
– Hos dem fanns allt, rimmen, ilskan, aktualiteten och knorren på slutet. Vi sågs på en lunch. Gillade varandra. En dag när jag läst en av hans verser grep jag efter gitarren och gjorde en tonsättning som jag skickade till honom. Och på den vägen är det. Nu har jag tonsatt omkring 50 av hans dagsverser.
Resultatet av mötet mellan Fred Lane och Victor Estby återfinns nu alltså på skivan Rättvisor & kontroverser. Tonsatta och reciterade dagsverser med titlar som ”Telegram till Mount-Reagan-kampanjen” , ”Till kvarlevorna av fem kinesiska gatubarn” eller ”Bankvärldens barn”.
Vad är det viktigaste budskapet med skivan?
– Kämpa! Kräv din rätt! Det kanske ser kört ut, men det är det bara om du tror att det är det.