Hur barnen tog makten heter ett nytt pärlhalsbandskramande verk av psykiatern och debattören David Eberhard. Titeln anspelar på den ökända 1970-talsbarnboken När barnen tog makten, där revolutionen kommer till daghemmet och fröknarna tvingas äta grönsaker och skrubba öronen medan barnen frossar i godis.
Denna proletariatets diktatur har enligt Eberhard gripit tag om resten av samhället. Där det tidigare var föräldrarna som uppfostrade sin avkomma, är rollerna nu ombytta. I dagens kärnfamilj härskar barnviljan. Generationen som fostrades av proggdrömmarna har lagt sig platt inför fyraåringar som bara skriker och spelar Candy Crush, barn som snart växer upp till ungdomar oförmögna att hantera en vuxenvärld där man inte alltid får sin vilja igenom. Och som vanligt i Jante-Sverige sätter ingen ned foten. Utom doktor Eberhard, då. Nu redo med ännu en samhällsdiagnos.
Det verkar jobbigt att arbeta med svaga människor om man föraktar dem så mycket som David Eberhard gör. Alla hans böcker, från I trygghetsnarkomanernas land till Ingen tar skit i de lättkränktas land, har handlat om hur bortklemade folk i allmänhet och svenskar i synnerhet har blivit under senare års kulturella förfall. Huvudskyldig till detta är jämlikheten. Vi har vuxit upp i tron att vi slipper ta ansvar för våra egna handlingar, att ingenting vi gör får konsekvenser. Staten har curlat oss så länge att vi bryter samman vid minsta motgång.
Så varför är han då så upprörd, David Eberhard? Det är ju hans tid nu! I dag finns det knappast någon stat att vyssjas av; fråga bara det ökande antal unga som lider av ångestsyndrom, eller de tiotusentals som förlorat sin sjukersättning sedan den borgerliga alliansen kom till makten. Om det finns något samband mellan folks nojor och välfärdsstaten handlar det snarare om det successiva utarmandet av den sistnämnda som ägt rum de senaste 20 åren. Mänsklig svaghet finns där oavsett om det görs rum för den eller inte, och om samhället inte konstrueras för att hantera den gör den sig hörd på nya sätt. Man kan liksom inte både sälja ut den kollektiva framtidstron och bli sur när folk känner sig otrygga.
Men så är det ju med borgerliga lösningar; de stannar gärna i ren indignation över hur människor beter sig, i stället för att fråga vad man kan göra åt det. Moralism som kampmetod. Tur för David Eberhard att han lär få många böcker att skriva de kommande åren.
Veckans tips: Häromveckan nämnde jag att jag snart skulle börja läsa Lars Noréns dagbok. Nu har jag kommit ett par hundra sidor (tror jag, de är inte numrerade) och befinner mig i samma härligt monotona tillstånd som när jag läste förra boken. Lars Norén har sina vanor, tänker sina tankar, går till samma ställen om och om igen. I upprepningarna finns en liksom krautrockig, sugande kvalitet. Och han skriver Sveriges vackraste prosa.
