Medan Vita huset exploderar på vita duken kan jag inte sluta tänka på Göran Greider. Eller närmare bestämt på dennes tal på Medborgarplatsen i Stockholm vid demonstrationen mot ”Big Brother” Obama härom veckan. Göran Greider mindes de ”enorma förhoppningar” som ”vi” hade på USA:s förste svarte president när denne tillträdde sin post. Äntligen – hade en nu besviken Göran Greider trott – skulle ”det andra Amerika” få mer inflytande i presidentpalatset – Martin Luther Kings och Joe Hills Amerika.
Att ens tänka att någon som valts till president i 2000-talets USA, som Wall Streets favoritkandidat när kapitalet förhandsröstade med plånböckerna, skulle kunna stå under minsta inflytande av Joe Hill är förstås mer än lovligt fånigt. Ungefär lika fånigt som historien i Roland Emmerichs actionspektakel White House Down. För här har, om inte Joe Hill, så åtminstone en modern Martin Luther King erövrat presidentskapet i form av USA:s förste svarte president, John Cale (Jamie Foxx).
President Cale har en dröm. En dröm om fred och nedrustning. Han står i begrepp att dra tillbaka alla amerikanska trupper från Mellanöstern i enlighet med en plan utarbetad i samarbete med Irans nyvalde president. I samband med undertecknandet ska den senare också överlämna definitiva bevis på hur USA:s militärindustri samarbetar med ”radikala regimer” världen över för att underblåsa krig.
Till bakgrundshistorien hör att John Cale i inledningen på sitt presidentskap lurats av falska underrättelseuppgifter att skicka in en militär elitstyrka i Iran för att slå ut landets icke existerande kärnvapenprogram. Ingreppet slutar i fiasko och leder till att presidenten får upp ögonen för ”det militär-industriella komplexet”, alltså militärindustrins och Pentagons gemensamma makt över politiken. Begreppet ”militär-industriellt komplex” är mest berömt för att den vite, republikanske presidenten och generalen Dwight Eisenhower använde det i sitt avgångstal 1961.
Hur omöjligt det känns att en verkligen existerande svart demokratisk president med civil bakgrund i dag skulle angripa Pentagon och militärindustrin i dessa ordalag – ungefär lika otänkbart som att Stefan Löfven skulle snacka klasskamp – säger väl en del om hur liten betydelse partitillhörighet, hudfärg och individuell bakgrund spelar för politikens innehåll; det är förstås helt andra krafter, inte minst klasskampens konjunkturer, som bestämmer politikens innehåll.
En liten eftergift till verkligheten gör dock filmen när president Cale i förbigående förklarar för en motsträvig talman att de där baserna han ska stänga ändå inte behövs. USA kan ju avfyra en drönare från ett fartyg i Persiska viken mot vilket mål som helst. Inte ens i fantasin kan Martin Luther Kings man på presidentposten i dag klara sig utan en drönare i bakfickan, så Roland Emmerich kanske ändå är lite mer av en realist än Göran Greider.
Nåväl, president Cales fredspolitik möts förstås med ett kuppförsök, organiserat av militärkapitalet och lett av förrädare i presidentens omgivning. De två timmar av underhållningsvåld som följer är välgjorda och inte alls humorbefriade. Men filmens pedagogiska värde ligger ändå i hur den absurda historien ofrivilligt demonstrerar hur verklighetsfrämmande drömmen om en parlamentarisk hjälte är – drömmen om hur en Martin Luther King på amerikanska presidentposten eller en ny Palme i spetsen för SAP besegrar imperialism och nyliberalism. President Cale, som liksom Obama är demokrat (antyds det i alla fall), citerar gärna två republikanska företrädare på posten, Eisenhower och Abraham Lincoln. Men president Obama skulle aldrig få för sig att kritisera militärindustrin i Eisenhowers ordalag eller tala om vikten av att sätta arbetets intressen före kapitalets som Lincoln kunde göra i sina mest radikala ögonblick.
När nu Vita huset sprängs i bitar på film för andra gången i år, efter Olympus is Fallen, skulle man kunna tro att det speglar en upplevd hotbild mot Amerika. Men jag tror snarare att dessa filmer (tillsammans med exempelvis förra årets olidliga Oscarsvinnare Argo) speglar en form av ökat självförtroende. Dels har avståndet till 9/11 blivit stort nog för att publiken ska roas av att se presidentpalatset bombas utan obehagliga känslor av sårbarhet. Dels känner sig det hycklande, liberala Hollywood betydligt bekvämare med en demokrat på presidentposten och kan därmed hänge sig åt fantasifulla nationalistiska orgier. Roland Emmerich, som har goda relationer med familjen Clinton, har till exempel för vana att göra filmer vars förhållningssätt till USA:s politiska makthavare beror mer på sittande presidents partifärg än dennes politik: presidenten som actionhjälte i Independence Day på Bill Clintons tid, den amerikanska regeringen som katastrofalt blind för miljökrisen i The Day After Tomorrow under George W. Bush, och nu landets förste svarte president som fredshjälte. Trots drönaren i bakfickan.
