[Film] Il Posto
Ermanno Olmi (1961)
När Domenicos familj är i behov av pengar hoppar han av sin utbildning och tar jobb på ett stort företag. Exakt vad han och hans kollega Antonia egentligen gör, förutom att genomgå mängder av anställningsintervjuer och tester, är dock oklart. Ermanno Olmis fantastiska film kom i svallvågorna efter den rörelse som i efterkrigstidens Italien kom att kallas för den neorealistiska, där regissörer som Roberto Rossellini och Luchino Visconti skildrade arbetarklassens mer eller mindre olyckliga tillstånd.
[Bok] Överflödet. Fabriken
Leslie Kaplan (1982)
Suggererande, nästan fysiskt påtaglig diktsvit om arbetet i en fabrik. Här talar ett neutralt ”man” om den kollektiva erfarenheten av att stå vid ett löpband tio timmar om dagen. Kaplan avviker från den ofta vämjeligt tråkiga socialrealistiska självbiografin som vi gärna förknippar med arbetarlitteratur. I stället gör hon en berömvärd inventering av hela den modernistiska verktygslådan och dess fulla språkliga potens.
[Bok] Tidsschema
Michel Butor (1957)
Fransk tjänsteman förflyttas till en outsägligt deppig industristad i norra England. För att ha något att göra börjar han läsa en deckare som utspelar sig i staden och blir snart besatt av vad han börjar misstänka är en sann, ouppklarad historia. Butor själv är nog mer intresserad av själva mordgåtan, men åtminstone jag tycker att Tidsschemas stora förtjänst är skildringen av en värld så fullständigt styrd av arbete: möjligheter till det, närvaron av det, frånvaron av det.
[Film] Soy Cuba
Micheil Kalatozishvili (1964)
Experimentell sovjetisk-kubansk spelfilm i fyra episoder om livet på Kuba under Batistas styre. Särskilt anmärkningsvärd är historien om en bonde vars sockerrörsfält säljs till ett amerikanskt företag, vilket får honom att bränna ned det och slutligen dö av rökinhalation. Soy Cuba föll lite mellan stolarna när den kom ut: i Sovjet betraktades den som kontrarevolutionär och väl sympatiskt inställd till småborgerligheten, i västerlandet som ett kommunistiskt propagandaverk. Det var inte förrän på 90-talet som den återupptäcktes och fick sitt kritikergenombrott.
[Bok] Tidsstudiemannen
Pär Thörn (2009)
En tidsstudieman arbetar med att klocka och effektivisera olika arbetsmoment. Huvudpersonen i Pär Thörns bok är särskilt hängiven sitt arbete. Hans underordnade avskyr honom, men vad ska han göra åt det – det viktiga är ju att vara trogen Saken. Trots att tidsstudiemän känns som en 1900-talsföreteelse är detta det verk på listan som bäst utforskar det samhälle vi i dag lever i, där kapitalismen inte främst tar sig uttryck i en arbetare vid ett band, utan i en samhällelig internalisering av en särskild logik. Mer sådant!