Våren 2005 bestämde sig Jaqee, som kommit till Sverige från Uganda 15 år tidigare, att satsa fullt ut på musiken. Arbetspassen på Mölndals sjukhus blev färre och färre och i stället stängde hon in sig i en studio och ägnade all annan ledig tid till att få in en fot på något av de stora skivbolagen. Men ingen nappade och efter några månader släpptes den egenfinansierade debuten Blaqalixious, för vilken hon bland annat blev grammisnominerad i kategorin årets hiphop/soul. Året efter vann hon pris på den alternativa Manifest Galan och karriären började ta fart på allvar.
Åtta år och tre fullängdsalbum senare bor hon nu i Berlin och har efter en lång och periodvis krokig väg etablerat sig i så väl Tyskland som Frankrike. I Sverige är hon desto mer okänd, trots turnéerna med det återförenade Nationalteatern i mitten av 2000-talet.
– Det var otroligt viktigt för mig, jag har en helt annan bakgrund och visste knappt vilka Nationalteatern var när jag fick frågan att följa med och sjunga Hanna från Arlöv, skrattar hon och tittar ut mot höstregnet som vräker ner över Hornsgatan i Stockholm.
Jaqee är på tillfälligt besök i Sverige mellan en spelning i London och releasefesten i Tyskland. Hon dricker kaffe och förklarar att de senaste åren har gått fort. Skivan har kommit till under en händelserik period i hennes liv. På fyra år har hon bland annat lämnat Sverige, skaffat barn och turnerat genom stora delar av Europa.
– Det märks nog på skivan. Om saker ska bli bra måste jag hela tiden hålla den kreativa processen öppen, jag tar in stunderna som de är och jag fattade ganska snabbt att det inte gick att hålla sig till enbart en grej, även om tanken lite från början var att göra en mer renodlad reggaeskiva.
I stället för en uppföljning till den ska- och reggaedoftande Kokoo Girl från 2009 låter Yes I Am betydligt mindre retro och blandar i stället elektroniska beats med den raspigt karakteristiska rösten.
Ytterligare en del i utvecklingen av att alltid leta och experimentera med nya stilar. Tidigare har Jaqee spelat med, förutom Nationalteatern, Bohuslän Big Band där hon framförde hyllningar till jazzlegenden Billie Holiday under turnéer ibland annat Sverige, Egypten och Japan.
– Allt det där, med Nationalteatern och Billie Holiday var bra för min musikaliska utveckling. Men efter det behövde jag en paus för att hitta tillbaka till min kärna igen. Så jag åkte till Tyskland. Jag behövde komma ifrån allt och nollställa mig själv. Göteborg var för litet, alla visste vad du höll på med så Berlin kom vid en perfekt tidpunkt. Det blev som en fristad där jag kunde börja om och fundera över fortsättningen, säger hon och förklarar att trots att hon gillar Göteborg är det knappast troligt att hon flyttar tillbaka.
Hur är det att bo i Berlin i jämförelse med Göteborg när du håller på med musik?
– Berlin är en smutsig stad, full av kontraster och jag gillar det. Det är otroligt mycket mer integrerad än vad Göteborg är, där jag var trött på att det var så delat. I Berlin är det lättare att smälta in, folk tjafsar inte utan kör sin egen grej.
Någonstans har jag läst att du beskrivit din barndom med att du växte upp med afrikansk gospel i en turbulent och sorglig miljö…
– Jag kanske inte hade den lyckligaste barndomen, men jag inser ju att den har transporterat mig till där jag befinner mig i dag. I Uganda måste man jobba ganska hårt för att få någonting. Men jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, det där vill jag komma bort ifrån. Precis som medias ofta ensidiga och sorgliga bild av Afrika. Jag har aldrig sett det som att det vore synd om mig, jag har haft ett bra liv.
Du har ju alltid hoppat mellan olika stilar och gjort allt från pop till jazz och reggae. Hur tror du att uppväxten påverkat din musik?
– Det är klart det har påverkat, men det är nog mer det jag sett och upplevt som har bidragit till vad jag faktiskt håller på med i dag än musiken därifrån jag kommer. Jag har en bakgrund som inte är så privilegierad och där man har fått hustla mer, om du förstår vad jag menar. Jag lärde mig att växa upp snabbt och tar inget för givet. Jag vet att saker kan vända jävligt fort, och det är viktigt att ta med sig.
Utanför kaféet börjar det mörkna. Jaqee ska upp tidigt morgonen efter och ta tåget till gamla hemstaden Göteborg för att därifrån flyga till England. Skivan ska precis släppas och nu hoppas hon egentligen bara på en grej.
– Det är att dra ut och spela, så det blir förhoppningsvis en intensiv höst. Men jag tar en bit i taget och planerar aldrig särskilt långt. Jag måste vara nöjd, jag har tak över huvudet, är frisk och håller på med det jag gillar. Mer kan jag faktiskt inte begära.
