Begreppet ”gurlesk” har på senare år slagit igenom i den svenska litteraturvärlden. Ordet är av amerikanskt ursprung och betecknar en konstnärlig strömning där flickskapet sätts i centrum.
Det rör sig bara delvis om en reaktion på hur barndomsskildringar ofta kommit att vara synonymt med berättelser om pojkar. Inom gurlesken råder egna, särpräglade estetiker med en dragning åt det sockerkladdiga och maximalistiska. Här sprängs docklekar och tyllkjolar i tusen blodiga bitar som klibbar fast mot ansiktet. Vad som undersöks är, med litteraturvetaren Maria Margareta Österholms ord, det ”skeva” flickskapet; det stirrande dockansiktets levandedöda blick.
Margareta Österholms avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980–2005 (Rosenlarv 2012) är en av hittills få svenska texter som tagit ett teoretiskt grepp om det flickskap som aktualiseras på vissa ställen i samtidslitteraturen. I den senare händer det desto mer. Till exempel på det lilla förlaget Dockhaveri, där Aylin Bloch Boynukisa nu har kommit med sin andra bok efter att 2011 ha debuterat med Flickorganens genealogi. (Vilket hon för övrigt inte var ensam om: i en aktion riktad mot samtliga litterära utgivningskonventioner gavs Flickorganens genealogi ut parallellt med elva andra titlar, under det gemensamma namnet Antidebuten.)
Min käft är full av tänder och tid börjar i en sjukhussäng. Här vaknar en varelse omgiven av slangar och sköterskor som talar dämpat med varandra. Sakta börjar varelsen förnimma sin omgivning, bilda sig en uppfattning av vad som försiggår. Svaga minnen av ett förflutet dyker upp; en mor, en syster, en öken, en numera bortrakad päls. Om den haft ett namn har den glömt bort det.
Att varelsen saknar tydlig livsberättelse är den måttligt bekymrad om. Inget tycks kunna beröva den dess integritet. Omvärlden betraktas med viss distans, med road irritation över det lilla livets tyranni. Det är uppenbart att varelsen har bättre saker för sig än att bli botad (från vad?) och umgås med de andra patienterna. Tvärtom njuter den av att betraktas som en avvikelse. Det är med påfallande belåtenhet som den konstaterar att dess rödflammiga hud ”har skapat smärre uppståndelse här”, eller att rumskamraten ber om att få flyttas.
Så pågår en tyst kamp mot konformiteten. Aylin Bloch Boynukisas varelse, obekväm och till bristningsgränsen full av begär, greppar de verktyg som bjuds för att skapa ett eget utrymme. Liksom gurleskens skeva eller queera flicka ser den en flytande verklighet full av motsättningar. Av läckande hål, där man kan stoppa in sig själv.
Man skulle kunna säga att texten balanserar mellan olika motsatspar, där kropp ställs mot maskin, människa mot djur, hårt mot mjukt, smekningar mot våld. En mer rättvisande tolkning är dock att dessa motsatser snarast upplöses och glider in i varandra. I det enas karaktär av det andra hittar Aylin Bloch Boynukisa ett litterärt kraftfält fullt av dolda potentialiteter, som hon skriver fram på en klar, självständig prosa. Liksom varelsen opponerar sig mot sköterskorna vrider sig själva texten under läsarens inordnande blick som om den vore fullt medveten om sin situation. Om allt den rymmer, allt den förmår, som inte rimligtvis kan förmedlas via mellanhänder som tolkningar och recensioner.
Och är det något man kan begära av litteraturen så är det väl just det. Att den ska vrida sig i sina bojor, rent av lyckas spränga dem. Det kommer den närmare hos Aylin Bloch
Boynukisa än hos de flesta.
