Tyske regissören Oliver Hirschbiegel är mest känd för Undergången: Hitler och Tredje rikets fall från 2004, där den fårade schweiziske karaktärsskådespelaren Bruno Ganz gör det kanske första verkligt mänskliga – och därmed ännu mer skrämmande – filmporträttet av Nazitysklands diktator. Undergången fokuserade på de sista dagarna i bunkern i Berlin och den innersta kretsen av den nazistiska familjen; Hitler och Eva Braun, paret Goebbels och deras sex barn, Hitlers privatsekreterare, en handfull höga officerare. Medan Röda armén trasar sönder resterna av den tyska militärmakten skickas stadens barn och gamlingar i döden. Det är en förödande vision av en nationell elits likgiltighet för det folk de sagt sig tjäna. De är beredda till vad som helst för ytterligare några timmar av makt, för ännu en fest i Rikskansliet. Och när det till sist är över måste också självmordet vara kollektivt, inget samhälle är tänkbart bortom den egna makten.
Det lät på förhand åtminstone en smula intressant att mannen bakom Undergången skulle regissera Diana. Kanske skulle han ta med sig något lite av den psykologiska röntgenblicken från hovet i Berlinbunkern till hovet i Buckingham Palace med dess geriatriska rasister, anti-demokratiska rävjägare och lillprinsar som jämför att skjuta afghaner med att spela X-box. Men tyvärr har man undvikit alla eventuella kontroverser kring porträtterandet av levande kungligheter genom att helt enkelt strunta i att ta med dem alls i filmen. Resultatet är märkligt, obeskrivligt långtråkigt och riktigt, riktigt pinsamt dåligt.
Berättelsen fokuserar helt på de två sista åren i Dianas liv och på hennes romans med den pakistanskfödde läkaren Hasnat Khan, som här framställs som hennes livs kärlek. När denne gör slut på deras förhållande, med motiveringen att ett liv i hennes rampljus skulle gå ut över hans yrkeskarriär, ger sig Diana i lag med playboyen Dodi Fayed enbart för att göra Hasnat Khan svartsjuk.
Det låter som material för en såpopera, men en sådan jämförelse vore att överskatta filmen. Därtill presenteras det hela alltför snällt och naivt, helt utan svärta och fysisk passion. Naomi Watts (Diana) och Naveen Andrews (Hasnat Khan) ser mest av allt ut som om de vandrat in från någon av de amerikanska komedier där barn och föräldrar bytt kropp med varandra (Vice Versa, Freaky Friday). De agerar som vuxna som låtsats att de är barn som låtsas att de är vuxna. Man väntar på skämtet som aldrig kommer.
Ett exempel: Hasnat Khan är bjuden på intim middag med Diana i hennes lägenhet på slottet. Hon har lagat mat för första gången i sitt liv. Han gillar den inte utan vill i stället beställa hamburgare, som han sedan äter i hennes soffa medan han ägnar sitt odelade intresse åt en fotbollsmatch på tv. Hon är djupt imponerad. Wow, vilken man. Och han röker, fast han är hjärtspecialist. Fräckt! Hon vill genast lära sig allt om allt som han är intresserad av. Han gillar jazz, hon ska lära sig gilla jazz. Han är läkare från Pakistan, hon ska bygga barnsjukhus i Pakistan. Själv verkar Diana å andra sidan inte ha några intressen överhuvudtaget, förutom då fred på jorden förstås.
Jag känner folk som lämnade pressvisningen efter en kvart, oförmögna att hantera mer skam å andras vägnar. Den som ändå funderar på att utsätta sig för upplevelsen, men är osäker på om hen verkligen klarar av att fullfölja, rekommenderar jag att först gå in på Youtube och leta upp den tio timmar(!) långa loopen på Madeleine Bernadottes Tihi!-ögonblick satt till discotoner av mexikanske dj:n Fhernando. Sitt igenom två timmar av den. Det är det närmaste jag kan komma en kulturell referenspunkt för filmen Diana.
Men kanske är det just här som filmen hittar sitt ögonblick av sanning. Genom att uppnå den absoluta nollpunkten av fånighet uppenbarar den för åskådaren precis hur pinsamt löjligt det är med kungahus. Kanske kan vi spänna fast alla rojalister i biofåtöljer med tändstickor i ögonen och sedan låta Diana gå i loop tills enbart nämnandet av ordet prinsessa får dem att smälta ihop till mentala geléklumpar av skammens hetta.
