Hur närmar man sig som författare förintelsen? Å ena sidan detta ofattbara brott och behovet av att hantera vetskapen om att det ägt rum. Å andra de färdiga bilder som man automatiskt tycks falla in i när man gör det. Det finns en nog så befogad rädsla över att alla försök att tala om det fasansfulla blir banala eller rent av ovärdiga. Vad ska man säga som inte redan har sagts?
Den amerikanske poeten Charles Reznikoffs svar på den frågan tycks vara: ingenting. Hans diktsvit Holocaust från 1975 består helt och hållet av citat från rättegångarna i Nürnberg och den mot Adolf Eichmann. Reznikoff, själv utbildad jurist, gick i slutskedet av sitt liv systematiskt igenom rättegångsprotokollen och skrev ned de meningar han tyckte stack ut. Något ord här och där lades till eller ströks. Sedan sattes allt ihop till en kondenserad samling vittnesmål ur 1900-talets djupaste avgrund.
Nu har alltså resultatet kommit på svenska, under titeln Förintelsen. För den förtjänstfulla översättningen står poeten UKON som också har skrivit efterordet. Här beskriver han Reznikoffs tillvägagångssätt som en ”förtätningsstrategi”. Alla värdeomdömen och subjektiva uttryck redigeras bort för att skapa en så klinisk text som möjligt, renons på hänryckande utsvävningar. Så var Reznikoff också en av de amerikanska poeter som i mitten av 1900-talet tillhörde den så kallade objektivistiska rörelsen. Tillsammans med bland andra Lois Zukofsky och Lorinne Niedecker argumenterade han för ett poetiskt saneringsarbete där själva dikten nu skulle behandlas som ett objekt, som ren yta, och där tingen snarare än deras sken blev föremål för undersökningarna. Poeten ska inte tvinga på verkligheten sig själv.
I Förintelsen tar sig denna uppfattning ett ovanligt konkret uttryck. Här finns inget fördömande diktjag som tolkar de uppradade brotten åt en; det får man göra själv. Och det enda omedelbart ”poetiska” i texten, det som gör att den redan vid en snabb titt sorteras in i samma kognitiva kategori som en vers av Petrarca, är de radbrytningar som Reznikoff till synes godtyckligt slängt in.
Som pedagogisk strategi är det ganska smart. Läsaren tycker sig direkt se att det är ”poesi” hon har att göra med; denna stora, känsliga, upphöjda konstart som inbjuder till vördnad och koncentration. På så sätt tvingas man ställa denna intuitiva kategorisering mot den annars ganska knastertorra protokollprosan. Läsa den som man är van att läsa mer konventionell poesi. Tänka länge på orden som, utvalda och flyttade ur sitt ursprungliga sammanhang, vägs på en annan, mer finkalibrerad våg.
Och nog mår man dåligt alltid. Organiserade tematiskt i avsnitt som ”Deportering”, ”Getton”, och ”Forskning” radas berättelserna upp, den ena mer brutal än den andra. Man kan inte låta bli att tänka på hur Reznikoff orkade ta sig igenom tusentals sidor av det här. Hur känns det att sitta och klippa i originaltexterna och välja ut enskilda avsnitt att bevara? Som kirurgi, som obduktion, eller bara som våld? Jag vill inte tänka på det.
På vissa håll har Förintelsen kritiserats för att götta sig i det makabra. Visst – att läsa om vidrighet på vidrighet är en utmattande aktivitet, och det är svårt att komma ifrån en viss känsla av avtrubbning. Å andra sidan kan man argumentera för att det är här en av textens verkliga förtjänster ligger. Det fanns liksom inget lyckligt slut, inga förmildrande omständigheter: det här hände. Det enda vi har kvar är dokumenten som visar det. Och så Förintelsen, detta oerhörda arbete av en 80-årig poet. Man känner sig tacksam.
