Överklassen motionerar mer, äter bättre och väger mindre samtidigt som lägre samhällsklasser går i motsatt riktning. När det talas om löparboom och hälsomedvetna trender, är det inte fenomen som spridits jämnt över samhället. Samtidigt som överklassen springer allt snabbare och längre i sin iver att förlänga livet och öka välmåendet med alla tänkbara metoder, blir avståndet till alla andra större.
Att det finns en koppling mellan övervikt, hälsa och klass är ingen nyhet. I Storbritannien har det forskats rikligt på frågan och slutsatserna ser i stort likadana ut. Ju sämre ställt, desto större risk för övervikt, stillasittande och ohälsa. I synnerhet för kvinnor. Däremot saknas det någon allmänt accepterad förklaring på vilka mekanismer som ligger bakom. En australiensisk studie från 2009, där över 11 000 kvinnor medverkade, visade att alla kvinnor oavsett klass var ungefär lika medvetna och oroade över viktproblem. Skillnaden låg i hur problemet hanterades. Kvinnor från överklassen valde mer hälsosamma och vetenskapliga metoder för att bekämpa övervikt. Kvinnor från arbetarklass brukade mer riskabla och desperata metoder och kompletterade inte med motion. Studien avslutades med konstaterandet att det krävdes åtgärder för att arbetarklasskvinnor skulle komma förbi de ”strukturella barriärer” som hindrade dem från att motionera.
Frågan är vad dessa barriärer består av. Fritidsintressen som tidigare ansetts ha varit typiska för överklass, som segling, hästsport eller golf, är dyra att syssla med. Den stora trenden de senaste åren är långdistans. Att utföra sådant på cykel eller skidor är ganska resurskrävande, men storfavoriten löpning är den billigaste och mest tillgängliga träningsform som existerar. På elitnivå domineras sporten fullständigt av utövare från östra Afrika, där talangen skapas utan några exklusiva medel. Ändå är det högutbildade människor med gott om resurser som är ute och springer i de mer privilegierade delarna av världen.
De mest populära svenska långdistansloppen har undersökt vilka deras utövare är, vilket har bekräftat klassfördelningen. Endast en procent av löparna i Göteborgsvarvet uppgav sig vara arbetslösa och tjugo procent beskrev sig som arbetare. Det ska jämföras med siffror som att sju procent uppgav sig vara högt uppsatta chefer och att var femte ringade in ”projektledare” som yrke. Vasaloppet har liknande fördelning, där statistiken bland annat visade att 65 procent av åkarna hade läst minst tre år på högskola eller universitet.
Skillnader i motionsvanor relaterar även till skillnader i hälsa. En talande bild från Göteborg visar hur mycket som förändras om man följer nians spårvagn, med start i villornas Långedrag och slutstation i miljonprogrammets Angered. På vägen sänks inte bara antalet motionärer och löpare. Den förväntade medellivslängden sjunker med elva år. Slutsatsen är dystert paradoxal, de som skulle ha störst behov av hälsofrämjande motion är de som minst sannolikt sysslar med det.
Så vad hindrar arbetarklassen från att ge sig ut i motionsspåren? En förklaring kan vara vilka som blivit associerade med motionsformen. Enligt Håkan Larsson, professor i idrott på GIH, kan det få en avskräckande effekt på andra sociala grupper: Om löpning börjar utövas av högskoleutbildade kommer de att lägga beslag på den aktiviteten. Då spelar det ingen roll vad det kostar, det blir en del av gruppens identitet. Därmed kommer andra sociala grupper få avsmak. För vissa blir joggning något de absolut inte kan ägna sig åt, eftersom de inte känner igen sig själva i det.
Klassfrågan i motionsvanor kan också vara uttryck för ett kulturellt arv som går tillbaka till den tid när idrott hade ett amatörideal. Enligt en äldre definition på hur idrott skulle se ut skulle verksamheten vara klart åtskiljd från arbete. Därmed blev den också oåtkomlig för arbetare. Pierre de Coubertin, som skapade de moderna olympiska spelen, inspirerades av aristokratisk etik på brittiska privatskolor och var själv dessutom baron. Det säger något om vilket perspektiv som amatöridealet skapades ur. Enligt Håkan Larsson har mentaliteten färgat av sig på motionskulturen:
– Amatöridealet innebar att inte ha fördelar från sitt jobb och det tycks ha hängt med när motionsformer skapades ur idrotterna. Om man jobbade med något man kunde ha fördel av, något som gynnade idrottsutövandet, var det inte okej. På den vägen uppstod kopplingen mellan amatöridealet i idrott och övre medelklass. Arbetarnas yrken var fysiska och därmed betraktade som en form av fusk.
I dag har det traditionella amatöridealet blivit föråldrat, i synnerhet sedan olympiska kommittén tog det kontroversiella beslutet att professionella idrottare skulle få delta. Men idealen och fördomarna lever kvar, även om de inte är officiella och uttalade. Det ligger nära till hands att dra en parallell till hur olika sorters idrottsaktiviteter värderas. Sporter som traditionellt har varit populära i arbetarklassen kännetecknas av hög kontaktgrad, lagspel och behovet av råstyrka och tuffhet. Boxning, brottning, tyngdlyftning och lagsporter som ishockey och handboll, har länge varit nära kopplat till arbetarklass. Det är även idrotter som sällan givits samma status och erkännande som de eleganta fritidsaktiviteter överklassen har ägnat sig åt. Även inom friidrott, en kategori som överlag har hög status, tycks mönstret vara detsamma. Sponsorkontrakten och stjärnstatusen som erbjuds en slank och elegant sprinter motsvaras sällan av vad en muskulös kulstötare kan räkna med. I synnerhet inte om kulstötaren är kvinna, vilket snarare har blivit ett nedlåtande uttryck för någon som inte motsvarar idealet för hur en atlet förväntas se ut. Gamla tiders kraftsporter, eller deras moderna motsvarigheter inom fitness och kroppsbyggande, är också aktiviteter som dominerats av arbetarklass och samtidigt sällan betraktats som värdiga att kallas idrott.
Det kanske mest talande exemplet på betydelsen av klass kan ses i en jämförelse mellan motorsport och hästsport. Båda är relativt dyra att syssla med och båda kritiseras ständigt för att de tar hjälp av krafter som inte människokroppen besitter. Men en avgörande skillnad är att allt med motor traditionellt har varit stort inom arbetarklass, samtidigt som hästsport framför allt varit en sysselsättning inom överklassen. En annan skillnad är att tanken på att få se motorsport i OS anses absurd, samtidigt som idrott från hästryggen har synts i OS sedan år 1900.
När det kommer till långdistanslöpning, den billigaste och mest tillgängliga av fysiska aktiviteter, är det svårare att se varför fördelningen blivit så skev mellan sociala grupper. Att springa långlopp har vuxit till en statussymbol, framför allt inom övre medelklass, och det har blivit allt vanligare att tjänstemän till och med inkluderar maratonmeriter på sin cv. Men trots alla rapporter om hälsofördelar och budskapet om hur enkelt det är att börja springa på fritiden, har trenden inte smittat av sig till andra sociala grupper. Bortom argumenten om hälsa och livslängd är det något annat som motiverar varför man ger sig ut i motionsspåret. Det handlar om identitet och tillhörighet mer än något annat. Håkan Larsson ger ett exempel:
– Motion har ett socialt värde inom de grupper som motionerar, alltså tjänstemän eller övre medelklass i det här fallet. När de kommer till jobbet kan de plocka poäng genom att meddela löprundan som de tog på morgonen. Om man tillhör en annan grupp skulle det bara anses löjligt.
Förutsättningarna för att motionera ur ett klassperspektiv är en knepig fråga som lett till vitt skiljda slutsatser. Det har bland annat hävdats att tjänstemännens långa arbetsdagar inte medför mer fritid än en arbetare har, och att mätningar visat att människor från alla klasser totalt sett rör på sig ungefär lika mycket. Håkan Larsson poängterar att man behöver se till fler faktorer än så:
– Om man mäter fysisk aktivitet som metabolism, hur mycket man rör på sig eller hur mycket energi som förbrukas, är det inte så stor skillnad mellan en tjänsteman och en arbetare. Men det har betydelse hur den energin har förbrukats. Mäter man hur mycket energi som lags på motion som fritidsaktivitet är skillnaden mycket större.
Myten om arbetarens fysiska vardag som en form av friskvård inbyggd i arbetet är seglivad. Tidigare var det som sagt ansett som en form av fusk i idrottssammanhang. Idag kan man konstatera att fysiskt och hårt arbete inte är en ersättning för motion. Tungt fysiskt arbete sliter ut kroppar mer än förstärker dem. LO har i en serie av undersökningar visat att arbetare är tröttare efter jobbet och har mer problem med värk och smärtor. Fysiskt obehag motverkar förstås lusten att vilja ge sig ut och motionera och trots att arbetarklassens jobb har blivit mindre fysiska, och sällan består av stereotypt slit i en fabrik, har inte tröttheten försvunnit. Enligt Håkan Larsson består fenomenet även om arbetsuppgifterna i sig inte är utmattande:
– Kommer man hem från ett tungt industriarbete vill man kanske inte ge sig ut och motionera det första man gör, men i dag jobbar inte så många på det viset. Ändå kan man känna sig trött i slutet av arbetsdagen. Jag tror det speglar den sociala situationen. Arbetare har mindre möjlighet att styra sitt arbete och inte samma frihetsgrader som tjänstemän. Tjänstemän jobbar ofta mycket mer än 40 timmar i veckan, men de kan reglera sin arbetstid på ett annat sätt och upplever en större frihet i sitt arbete. Därmed upplevs det inte lika uttröttande.
Motion från ett klassperspektiv målar upp en dyster helhetsbild. De som verkligen behöver röra på sig mer, rör sig mindre. Inte ens den billigaste och simplaste av motionsformer får något fäste på grund av kulturellt arv och sociala situationer. Till råga på det lever vanföreställningen kvar att utslitande och nedbrytande arbetsuppgifter skulle skänka fördelar inom idrott, när fysiskt krävande jobb tvärt om hänger ihop med sjukskrivningar, förkortad livslängd och generell ohälsa. Bortom illusionen av den simpla motionsformen som alla kan ägna sig åt, springer överklassen allt snabbare och längre bort från den arbetarklass som inte har samma förutsättningar att hänga efter i motionsspåret.
