Det är Stockholm vintern 1982/83. Bobo och Klara, två 13-åriga bästisar på Södermalm, är punkare. Trots att alla säger att punken är död. De bildar ett band. Trots att ingen av dem kan spela en ton. De övar på fritidsgården, där det finns replokal med bas, trummor, förstärkare och mikrofoner. Dock ingen gitarr. För att få lite ordning på deras enda låt – ”Hata sport” – lockar de till sig Hedvig, den mobbade kristna tjejen som blir utbuad varje år när hon spelar klassisk gitarr på skolkonserterna. De börjar med att spela ”Häng Gud” för henne – en kristen låt, eftersom man måste tro på Gud för att kunna hänga honom, som Klara resonerar. Sedan ”tvångsklipper” de Hedvigs långa hår. Men ganska snabbt växer både respekt och vänskap fram. Och när fritidsledarna dessutom köper in en ny gitarr är bandet komplett. Varken tjafs om pojkar eller våldsamma hårdrockare som stormar scenen kan få stopp på dem. De är ju bäst. Bäst på att vara vänner och att våga stå för sina musikaliska lustar oavsett vad omgivningen tycker om deras talang (precis som Elin och Agnes vågade stå för sina kärlekslustar i slutet på Fucking Åmål).
Det finns mycket som är bra med Vi är bäst! (som för övrigt är baserad på Coco Moodyssons seriealbum Aldrig Godnatt). I en tid när tv-tablåerna översvämmas av talangtävlingar där unga människor ska sållas in i vinnare och försvinnare, slår Lukas Moodysson ett slag för den prestigelösa kreativiteten, ett djupt men idag så bespottat mänskligt behov. Det är helt rätt att han fullständigt undviker varje antydan om en möjlig framgångssaga för bandet, annat än på det rent personliga planet. Det är dessutom välspelat rakt igenom av de unga huvudrollsinnehavarna (Mira Barkhammar, Mira Grosin och Liv LeMoyne), och den småroliga mysfaktorn är så hög att de 102 minuterna känns som halva tiden.
Ändå lämnar jag salongen med en gnagande otillfredsställd känsla. Det som först medvetet stör mig är porträtten av filmens vuxna. Visst, det här är en film berättad ur tonåringars perspektiv. Det är naturligt att föräldragenerationen framställs med ett mått av töntighet. Och visst blir det roliga scener när Klaras pappa, spelad av en ständigt kalsongklädd David Dencik, vill jamma med tjejerna på sin klarinett (som han hanterar lika skickligt som en treåring som fått sin första flöjt). Eller när de båda medelålders fritidsledarna framställs som patetiska losers med rockdrömmar (en av dem har en gång spelat med någon som spelat med Mikael Rickfors). Men det sätt på vilket filmen konsekvent förlöjligar de vuxna och deras aspirationer och drömmar motsäger filmens frigörande budskap om rätten till självförverkligande för alla. Man kan jämföra med Tillsammans, där det finns gott om scener där de vuxna huvudpersonerna visas i ett löjets skimmer, men där deras drömmar om ett annat liv ändå slutligen framställs med sympati.
Men det är något annat som irriterar mig mer. Exakt vad det är slår mig när jag läser den intervju med regissören som finns i pressmaterialet. Lukas Moodysson ser ”mörker… runt sig”. Det vill han lysa upp med ”en knasig liten film” som vill visa ”att livet inte är totalt omöjligt. Att det finns vägar, möjligheter.” Denna film, som alltså ska visa unga människor av i dag på livets möjligheter, förlägger han till ett folkligt Södermalm 1982, där det i filmen förefaller gå en fritidsledare på fyra ungdomar och en fullt utrustad replokal på två band. Inte ens 1982 var saker så enkla som i filmen. I dag har fritidsgårdarna lagts ned, städerna har hårdsegregerats, bostads- och lokalbristen är desperat, massarbetslösheten har permanentats, kommunala musikskolan, som fostrat så många talanger som filmens Hedvig, drabbas av ständiga nedskärningar, och fritidshemmen har tre gånger så många barn per vuxen som för trettio år sedan. Lukas Moodysson vill visa på ”möjligheter” som helt enkelt inte finns för många barn och ungdomar idag.
Det är lockande att tänka att denna flykt från dagens verklighet hänger samman med de floskler regissören radar upp härnäst i intervjun, nämligen sin misstro mot ”utopier”, mot ”ideologier som tror sig kunna förklara allt”, mot ”heltäckande lösningar”. Han vill, citerar han Herta Müller som citerar Ionesco, ”leva i detaljerna”. Men detaljerna – fritidsgårdarna, instrumenten, personaltätheten – hänger samman med helheten. De detaljer som ”möjligheterna” i Lukas Moodyssons film är beroende av saknas i dag ofta eftersom helheten – det politiska systemet – förändrats. I sin motvilja mot att se helheten har Lukas Moodysson helt enkelt fått detaljerna om bakfoten. Resultatet är en falsk vision om att ”det går om du vill” till ungdomarna, som egentligen påminner en hel del om det gamla vanliga borgerliga mantrat. Och en hånfull attityd mot de vuxna som fortfarande vill något mer än gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch. Samma sak händer imorgon. Jobba, åka trick, hem och sätta sig och glo…
Så, tyvärr. Det här är småtrevligt, men det är inte riktigt punk.
