Det har gjorts alldeles för få filmer som utspelar sig i bobybuildingmiljö. På rak arm kommer jag bara på Stay Hungry från 1976 som handlar om en stekare spelad av Jeff Bridges som fått i uppdrag av ett brottssyndikat att köpa upp en stadsdel. Han lyckas köpa allt utom ett litet gym där en österrikisk bodybuilder spelad av Arnold Schwarzenegger försöker få topparna på sina biceps att problematisera tyngdlagen. Stay Hungry är en av världens tio roligaste filmer. Till skillnad från de övriga nio är det inte säkert att det är meningen att den ska vara rolig.
Frågan är varför det inte görs fler. Bodybuilding borde vara en perfekt symbol för att beskriva kapitalismen, åtminstone som den såg ut fram till för några år sedan. En in i minsta detalj perfekt avbild av fabriken. En minutiöst planerad produktionsprocess där löpande band med avancerade maskiner är en viktig del. En arbetsdag som pågår dygnet runt som omfattar kost, sömn, en omfattande ideologiproduktion samt alla kända former av dopning. En jakt på resultat med innebär stora personliga uppoffringar.
Som ett exempel kan jag nämna min före detta granne Juha som åt var tredje timme dygnet runt. Till slut var han så trött på att laga mat att han tog ett fruset torskblock, några skopor havregryn, vatten och 70-talskryddan aromat, körde allt i en mixer och svepte resultatet.
Precis som profitskapandet i fabriken inte har något värde för andra än kapitalisten, saknar de estetiska värdena i bodybuilding värde utanför bodybuilding. Jag kan njuta av en massa olika sporter där det tävlas i estetik. Till och med sådana jag inte begriper ett dugg av, som konståkning eller simhopp. Men inga andra än andra bodybuilders tycker att en bodybuilder ser bra ut. Enorm, visst, Imponerande, kanske. Abnorm, troligen.
Jag blev hursomhelst mycket glad då en ny film som just utspelar sig i bodybuildingmiljö hade premiär för någon vecka sedan. Pain and Gain är baserad på en sann historia om några kroppsbyggare i Miami vars förvridna verklighetsuppfattning omfattade betydligt mer än deras egna kroppar, vilket resulterade i misslyckade kupper och döda människor.
Historien är så osannolik att producenten lagt in skyltar som då och då påminner om att det är en sann historia. Marky Mark, The Rock och Anthony Mackie, mest känd som den mesige sergeanten i Hurt Locker, spelar huvudrollerna.
Filmen är nästan ofattbart dum. I bland på ett ganska roligt sätt. Andra gånger på ett sätt som får mig att tänka att den där idén om en global eller till och med intergalaktisk censurmyndighet kanske inte är så tokig ändå. Trots temat. Det finns dock två imponerande saker med Pain and Gain. Det ena är Mark Wahlbergs armar. Har han inte pumpat sig full med steroider har han genomfört filmhistoriens största trollerikonst med den egna kroppen. Det andra är filmens tagline. ”Their American dream is bigger than yours”. Sätt dig ned och meditera över den ett tag så behöver du varken se filmen eller läsa marxistisk litteratur på ett tag. Till Hollywood vill jag bara säga: försök igen, misslyckas igen, misslyckas bättre.
