”Ska man vara folkpartistisk skolpolitiker måste man ha kort minne” fick jag höra när jag gick på Lärarhögskolan strax före valet 2006. Påståendet kom från en läroplansforskare och gjordes med anledning av Jan Björklunds återkommande utspel om att 1970-talets ”flumskola” var den stora förklaringen till skolans problem. Björklunds allt mer uppskruvade tonläge mot detta socialdemokratiska flum framstod som bisarrt mot bakgrund av det faktum att skolan genomgått två stora reformer sedan 1970-talet – reformer som dessutom tagits av borgerliga regeringar. Att 1970-talets kravlösa flum ändå överlevt in i 2000-talet kunde väl i så fall inte ses som något annat än ett misslyckande för den borgerliga skolpolitiken.
Riktigt så dåligt minne verkar Björklund dock inte alltid haft. I en debattartikel i DN 2004 skrev han tillsammans med Lars Leijonborg att det var ”dags för borgerliga partier att erkänna att misslyckandet för svensk skola efter 1994 inte bara beror på socialdemokraterna utan också på ett antal bärande inslag i den läroplan som då trädde i kraft”.
Denna ådra av självkritik kom dock snabbt på skam i och med att begreppet flumskolan blev den dominerande problembeskrivningen. Flumskolan var givetvis en bekvämare fiende, placerad långt tillbaka i ett utskällt 1970-tal. Begreppet spreds snabbt i folkmun och kom att leva sitt eget liv – en slagkraftig och förenklad beskrivning som verkade stå emot alla bevis på motsatsen, att svenska elever i själva verket presterade bättre förr. Efter sju år som utbildningsminister tycks inte begreppet sitta lika bekvämt i Björklund mun längre. Istället verkar han, likt finansminister Borg, utvecklat en förkärlek för nautiska metaforer. Medan Borg pratar om ekonomi i termer av skuldstormar och behovet av att sitta i samma båt liknar utbildningsministern skolan vid en atlantångare som ska vändas. Vi måste därför ha tålamod innan Kapten Björklund rattat klart och resultaten kommer.
Under tiden ska vi titta på när åtgärder som RUT-avdrag för privat läxhjälp lanseras – en kostsam och ojämlik reform som på sätt och vis kan liknas vid att sänka skolan tillbaka till det parallella skolsystem som så tydligt åtskiljde elever med olika sociala förutsättningar, ett system som först efter hundra år av utredningar kunde avskaffas genom grundskolan. Vi ska också titta på hur borgerliga partier, ignorant om forskningen, konkurrerar om vem som kan kräva tidigaste betyg – ett slags mantra som närmast kan jämföras med kravet på hårdare straff inom kriminalpolitiken. När utbildningspolitiken blir ett lika vidöppet fält för politiska utspel som det kriminalpolitiska, där tuffaste utspelet vinner, är svårt att tro att det handlar om våra barn.
