Kyla och kortkommandon

För kyllagerarbetarna på Arla Foods i Kallhäll utanför Stockholm har arbetet det senaste decenniet förändrats på flera sätt. Fler hjälpmedel har gjort arbetet lättare, men datoriseringen har också lett till mindre självständighet och mer övervakning. Arbetaren följde med lagerarbetarna under en dag.

Det är tidig morgon och i en 500 kvadratmeter stor lagerlokal på Arla Foods i Kallhäll sjuder det av liv. 22-åriga Cecilia Larsson susar fram med sin truck i en korridor med tre meter höga hyllor fyllda av mejerivaror på vardera sidan. Temperaturen är 4 grader och hon är varmt klädd med handskar, långbyxor, stålhätteskor och en rosa luvtröja under den gröngula arbetsjackan. På huvudet bär hon ett headset som är kopplat till en dosa som sitter i bältet på byxorna. Genom headsetet kommunicerar en kvinnlig dataröst med henne. Kommunikationen sker med korta kommandon och datarösten anger genom siffror vilken hyllrad och pall hon ska åka till och hur många varor hon ska packa på sin truck. Cecilia Larsson svarar datorn och bekräftar att hon är på rätt plats och att hon plockat rätt mängd varor. 

Datarösten: 14.

Cecilia Larsson åker in en lång korridor av hyllor och stannar till.

Cecilia: 496.

Datorn: Tag ett.

Cecilia Larsson kliver av trucken och greppar en sex kilo tung mjölkkartong med två fingrar och ställer ned den på lastpallen på trucken.

– Ett klar.

Hon kliver upp på trucken igen och rättar till sitt headset.

– Så här kör man åtta timmar varje dag, säger hon och ler.

Utöver Cecilia Larsson arbetar ett trettiotal arbetare på kyllagret denna morgon. Alla bär de headset och är fullt upptagna med att samla ihop mejerivaror på diverse pallar, hyllvagnar eller mindre vagnar. Några kör större motviktstruckar, andra drar elektriska pallyft, ett par stycken arbetar vid kajen och lastar in varor i lastbilarna. Vid en första anblick tycks det som om de pratar för sig själva. Här och där hör man dem uppge siffror: ”426”, ”två klar” och ”säg igen” då de inte uppfattat datorns kommando i hörlurarna. Ljudbilden i lokalen domineras annars av de susande truckarna som åker fram och tillbaka, dunsarna från lastpallar som landar i det hårda betonggolvet och slamret från fullpackade hyllvagnar som ställs ned av truckarnas gaffelarmar.

Cecilia Larsson fäller upp sitt headset för att inte datorn ska tro att hon kommunicerar med den. Hon berättar om den gången då hon och en kollega suttit i fikarummet och pratat och kollegan sagt ”säg igen”, precis som till datarösten, när han inte hört vad hon sagt.

– Han hörde hur dumt det lät och vi skrattade både två, men det har hänt flera andra kollegor också, säger Cecilia Larsson.

Hon trivs med sitt jobb och med arbetskamraterna, även om hon inte umgås med någon av dem på fritiden. Med en timmes resväg till jobbet är hon trött på kvällar och morgnar. Men lönen på 25 000 kronor i månaden har gjort att hon kunnat spara ihop själv till handpenningen till en tvårummare i Jakobsberg som ligger en pendelstation bort. Efter flytten kommer det att gå betydligt snabbare att pendla.

– Gud vad skönt det ska bli, jag ser fram emot att cykla, säger hon.

Mitt i den stora lagerlokalen ligger ett litet vitt hus med stora fönster åt alla håll. I ett av de två kontorsrummen sitter Sara Mattson framför en dator. Hon är en så kallad avbytare, vilket betyder att hon kan hoppa in där det krävs; på golvet med plockarna, vid kajen där man lastar ombord varor till lastbilarna eller här, som flödesadministratör framför datorn. Uppgiften är att se till att Cecilia Larsson och de ­andra plockarna ute på golvet får beställningar.

– Här är man spindeln i nätet, gör inte vi vårt jobb har inte plockarna där ute något att göra, förklarar hon. 

Sara Mattson har även kontakt med förarna som kör ut varor och med kundcenter där alla kundbeställningar görs. På dataskärmen ser hon var plockarna befinner sig och hur mycket de plockar.

– Nu ser jag att Cecilia plockar en pall på 460 kilo, hon är snabb och brukar göra mer än genomsnittet, säger Sara Mattson och betonar att hon inte är intresserad av hur mycket folk plockar utan att alla är olika och gör ­arbetet i sin egen takt.

– Jag utgår från att folk gör sitt jobb. Jag kan inte se den totala mängden som folk plockar, det kan bara arbetsledarna. 

Systemet man arbetar med heter Pick to Voice, eller P2V som det även kallas. Fördelen är att arbetaren, till skillnad från förr, har händerna fria och får all info från datarösten i lurarna.

– Det görs färre fel nu för tiden, säger Sara Mattson och hejar på Annika Sandolf som klivit in för att byta några ord. 

Annika Sandolf har jobbat som plockare sedan 2001 och trivs, framför allt med arbetskamraterna. När hon började fanns få hjälpmedel och det var många tunga lyft vilket förstörde diskarna i ryggen. I dag är arbetet lät­tare med alla olika slags truckar att välja bland.

– Nu går det att plocka ergonomiskt, men jag plockar mycket av gammal vana ändå. 

Hon säger att ben och fötter blir trötta av att gå på det hårda betonggolvet hela dagarna och att det tog ett par dagar för kroppen att vänja sig vid jobbet efter att ha varit ledig i ett par veckor under sommaren.
 Om P2V-systemet tycker hon både och.

– Det är jobbigt att ha hörlurarna på hela dagarna och höra den där rösten. Det kan bli vansinnigt tjatigt när datorn inte hör vad man säger och man tvingas upprepa sig, det händer flera gånger i timmen.

Annika Sandolf säger att man förr kunde planera sitt arbete och ha framförhållning, men att det inte går nu då datorn styr arbetet. Hon växlar några ord med Sara Mattson, drar på sig handskarna och ger sig ut på det kyliga lagergolvet.

Från fackligt håll har diskussionerna om P2V framför allt handlat om att det är integritetskränkande. Registreringen av personuppgifter, att systemet lagrar hur arbetarna rör sig och hur mycket de lastar har varit föremål för diskussioner och förhandlingar med företagsledningen. I Göteborg har Livsklubben fått igenom ett avtal som reglerar vilken information ledningen kan använda sig av. Där måste fackklubben underrättas om man vill se statistik över de anställdas arbete. Samma avtal finns inte i Kallhäll. Klubbord­förande Reza Ahmadzadeh vill inte ge några kommentarer till Arbetaren om P2V utan hänvisar till vad som tidigare skrivits i frågan och säger att man ”för samtal” med företagsledningen. 

2007 anmäldes företaget av Livsklubben på lagret i Kallhäll till Datainspektionen för olaga registrering och behandling av personuppgifter. Från fackets sida önskar man att kyllagerarbetarna kunde styra datorn och inte tvärtom, samt att möjligheten att jämföra olika personers effektivitet försvann.

I en rapport från LO skriver utredaren Sten Gellerstedt att andelen arbetare och lägre tjänstemän som har enkla och utarmade arbetsuppgifter har ökat betydligt de senaste decennierna. Störst ­ökning finns bland kvinnliga arbetare, där andelen med för enkla arbetsuppgifter ökade från 18 procent 1991 till 27 procent 2009. Under samma period ökade andelen arbetare och tjänstemän som ständigt upprepar samma ­arbetsmoment många gånger per timme med 10 procent. Gellerstedt menar att likriktning och ökad kontroll av den anställde gör att arbetsledningen till en del kan automati­seras. 
Gellerstedt skriver: ”Den anställde får mål, instruktioner och information via datorn. Resultatet av arbetet registreras sedan åter i datorn… I arbetet ingår mindre av att tala med varandra och mer av att kommunicera och kontrolleras elektroniskt. Det talas om digital Taylorism.” 

Metoden är uppkallad efter ingenjören Frederick Winslow Taylor som under början av 1900-talet utvecklade ett system  för att öka produktiviteten i industrin. Arbetsmomenten delades upp och de anställda skulle utföra momenten på exakt samma sätt. Digital Taylorism innebär att arbetet förenklas och datoriseras i så stor utsträckning som möjligt.  

Uttrycket Digital Taylorism är inget som Sara Mattson, avbytaren, har hört talas om. Hon har varit medlem i Livs i 15 år och satt under en period i styrelsen på fackklubben, men tyckte inte att det var något för henne.

– Kanske är jag för företagslojal, funderar hon men betonar att facket är jätteviktigt och att ”utan dem hade man haft mycket sämre scheman och sämre löner”. 

Som 18-åring fick hon ett vikariat på företaget genom en moster som jobbade där. Det som var tänkt att bli ett inhopp på tre månader efter sommaren blev en fast anställning och 20 år i Arlas tjänst. Då, när hon började, var de bara tre kvinnor och hon minns en tuff jargong bland männen.

 – Det tog ett tag innan man förstod vad som var allvar och inte, och vi tjejer höll ihop. Men i dag har det blivit lättare, jag skulle tro att det är ungefär 40 procent kvinnor som ­arbetar i kyllagret. De kan se små och taniga ut men de jobbar bäst, säger Sara Mattson och knappar på tangentbordet. Hennes man arbetar också på företaget och tillsammans har de två söner, elva och 13 år. Var fjärde vecka arbetar hon kvällspass, mellan klockan 13 och 22.

– Det är tufft. Då ser jag dem bara en timme om dagen.

Hon oroar sig lite över eventuella schemaändringar till hösten. 

– Om det skulle bli så att vi måste jobba mer kväll får man ta och fundera över framtiden. Jag trivs här men man skaffar ju familj för att man vill umgås med dem.

Hon tittar på dataskärmen och förklarar att man ligger tre timmar efter sedan ett par personer på nattskiftet gått hem på grund av sjukdom. Hösten har börjat och hon säger att det märks att folk kommit tillbaka till stan från semestern; det görs fler och större beställningar och tempot ute på golvet skruvas upp. 

Klockan har blivit 11.30. Cecilia Larsson har parkerat sin truck och är på väg till lunchrummet med ett par kolleger för att värma sin matlåda. På vägen passerar de laddningsstationen där de tar av sig sina headset och sätter enheten – den lilla dosan de bär i bältet – på laddning. Men ute på golvet rullar det på, lokalen är bemannad timme efter timme, dag som natt. Cecilia Larsson och hennes lunchkompisar gick på sitt pass klockan åtta, men andra arbetslag startade både före och efter henne under morgonen. Klockan 13 kommer de som arbetar kväll och 22.15 börjar nattskiftet. 

Längst ned i lokalen som angränsar till fikarum och kontor skrålar ”Staten och kapitalet”, Ebba Gröns version av Blå tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, ur högtalarna: ”Tempot höjs vid maskinerna, här drillar man eliten. Produktionen har inte plats för den som blivit för illa sliten”. 

Arbetsskador kommer på tal. Sedan ett år tillbaka har man haft 20 olyckor i kyllagret, var­av tio innebar frånvaro från jobbet. De vanligaste typen av skador är stukning, vrickning och sträckning. De allvarligare tillbuden handlar om kross-, kläm- eller annan mjukdelsskada i samband med truckkörning eller plockning. Varken Sara Mattson eller Cecilia Larsson har råkat ut för olyckor men när Cecilia var ny drog hon på sig en inflammation i höften som gjorde att hon haltade i ett par veckor.

– Jag ville visa vad jag gick för och drog mer varor än genomsnittet här gör. Läkaren sade att jag överansträngt mig. Jag var hemma en vecka och sedan gick jag en utbildning på ytterligare en vecka så jag fick chansen att vila upp mig, säger hon.

P2V-systemet har en funktion där plockaren kan be att få statistik över hur mycket vikt den plockat ihop. Cecilia Larsson säger att det blivit en gammal vana att kolla hur mycket hon gjort under dagen.

– Men jag försöker tänka på att ta rast ­ibland och gå in och värma mig. Jag har hört att andra blivit tillsagda att de kört för lite, men det är ju ingen som säger tack om man kört mer än genomsnittet, säger hon. 

– Nackdelarna med jobbet är kylan och att jag kan känna mig väldigt trött i händerna. Man får se hur kroppen mår av det här när man blir äldre. Jag vet ett par äldre kollegor som klagar på värk.

Publicerad Uppdaterad
37 mins sedan
Förslag: Libanesisk polis inspekterar en journalistbil som bombats av Israel, ett angrepp som tog livet av tre libanesiska journalister. Svensk media återpublicerar ofta IDF:s uppgifter rakt av. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Isak Gerson:
När den tredje statsmakten bara blir statsmakt

Det behövs en kritisk diskussion om hur media värderar sina källor, skriver Isak Gerson i en signerat-text för Arbetaren. Med exempel från Israel och svensk poliskår visar han på tillfällen då den tredje statsmakten misslyckas i sitt uppdrag och istället blir megafon för just statsmakten.

Den senaste tiden har kritik regelmässigt riktats mot svenska medier för dess rapportering kring kriget i Israel/Palestina och de demonstrationer som konflikten givit upphov till här. Den kritiken är viktig av många skäl, och den kräver att vi ser de bakomliggande faktorerna. Inte bara för att idén om att IDF har en gräddfil i svenska medier kommer att förstärka antisemitiska teorier, utan också för att mönstret är så mycket större än IDF.

Vi kan kalla mönstret ”Svärdet är mäktigare än pennan”. Vad det handlar om är att många nyhetsmedier kommer alltid att värdera uppgifter från polisen och militären högst. IDF är sedan Sveriges Natointräde en allierad militärorganisation.

Media sprider IDF:s lögner

På så sätt kan vi förstå hur den overifierade och makabra uppgiften om att Hamas skulle ha halshuggit 40 spädbarn kunde få sådan extrem spridning att Joe Biden offentligt framförde den under en presskonferens. Uppgifter som Israel senare bekräftat som falska till franska Le Monde. Det här var ett extremfall, men i övrigt typiskt för hur media behandlar IDF:s uppgifter. Mönstret känns igen från hur media behandlar amerikanska arméns uppgifter inför en stundande invasion eller för den delen polisiärt övervåld.

Det verkar göra detsamma hur många gånger polisen konfronteras med att de haft ihjäl obeväpnade personer – Osmo Vallo, Sinthu Selvarajah, Eric Torell för att nämna några – eller hur många gånger IDF trots bildbevis bedyrar att de inte använder vit fosfor. Om de säger det trycks uppgiften. Oavsett hur många gånger polisen ljuger om att fredliga demonstranter blockerat ambulanser eller saboterat polisinsatser kommer de stora nyhetskällorna fortsätta att lita på deras uppgifter.

Saknas kritisk diskussion

Mediekritiken känns som mest hemma när jag hör Mathias Wåg och Victor Pressfeldt diskutera den i podcasten Apans Anatomi (avsnittet ”Motgranskarna”). Man hör att de båda är vana vid reglerna. De vet hur media hanterar polisuppgifter, och har båda gjort mycket för att vända trenden. Men det är alltid ett arbete i uppförsbacke.

Många av oss i yttre vänstern har personliga erfarenheter av det, både från tillfällen där polisen påkommits med sina lögner, som vid toppmötesdemonstrationerna i Göteborg 2001 eller den kända antinazistiska demonstrationen i Limhamn 2014 som diskuteras i podden – och från de gånger de inte påkommits. Skillnaden mellan dem är när det funnits en bevakning från den egna rörelsen som direkt kunnat möta och motbevisa polisens uppgifter.

Vi har sett samma problem vid polisens behandling av fotbollssupportrar.

Vi har sett det i polisens övervåld mot enskilda.

Det mest kända fallet kanske är Osmo Vallo, men det avslöjande som lever starkast hos mig är det brutala mordet på Sinthu Selvarajah.

Varje gång de avslöjas uppstår i bästa fall en isolerad diskussion om just det fallets felaktiga uppgifter. Det som behövs är en kritisk diskussion om hur media värderar sina källor alla andra gånger, när de snabbt publicerar uppgifter från polis och militär.

Om svenska nyhetskällor inte klarar av att granska svensk kriminal- eller utrikespolitik upphör de att vara en tredje statsmakt.

Då är de bara statsmakt.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Återställ Våtmarker under en aktion våren 2023.

Återställ våtmarker: ”Vi har pratat färdigt”

Det finns fler verktyg att tillgå ur den demokratiska verktygslådan, skriver Jonas Olausson från organisationen Återställ Våtmarker i en debattartikel för Arbetaren, verktyg som är störande jobbiga och utmanande.

Vi lever i en värld som är ljum. Människor dör på de mest fruktansvärda sätt runt om i världen. Men här i Sverige är allt lagom. Politiker påpekar att vi måste ha ett bra samtalsklimat. Alla åsikter måste komma fram. Alla aspekter måste lyftas. Ord på ord på ord staplade och uppradade så jag och vi till slut är på väg att tappa förståndet. Tappa vårt omdöme, tappa all rimlighet.

Vi har pratat färdigt. Punkt!

Politiker, elit, överhet, de med ekonomisk makt har instrumentellt skickligt gjort Sverige ljumt. Val var fjärde år, rätten att engagera sig politiskt, skriva debattartiklar, uttrycka åsikter på sociala medier, demonstrera i tillståndsgivna demonstrationer, utbilda sig till journalist, arbeta fackligt. Allt det här erbjuds oss i demokratins namn.

Låt oss vara kritiska, om makten vi kritiserar ger oss verktyg har vi skäl att ana oråd. De verktyg som erbjuds oss har den rådande makten redan haft minst ett halvt sekel på sig att lära sig parera. Medan vi arbetare har fullt upp att låna ut våra kroppar till produktionen under åtta timmar av dygnet finns istället åtta timmar för flera av våra makthavare att skapa strategier för att befästa sin vunna maktposition. Öva sig retoriskt, fortbilda sig i allehanda mötesstrategier, skapa kluster av likasinnade, nätverka. Allt det här sker medan den mer maktlösa delen av befolkningen trötta vilar upp sig i vardagsrumssoffan efter att ha lagat mat till sina barn efter en hård arbetsdag. Rätten till ett kollektivt deltagande i något meningsfullt finns. Men inte orken.

Det finns dock fler verktyg i den demokratiska verktygslådan som den rådande makten inte vill att vi ska använda. De skarpa verktyg som är störande, jobbiga och utmanande. Precis det som behövs för att vår demokrati ska bli så levande som den en gång var.

Så låt oss konstatera att det finns fler sätt att använda den där kroppen än att sälja den till en arbetsköpare. Placera den på en motorväg.

Bara en repressiv regim kan tysta en kropp

När allt redan är sagt. När krav om jämlikhet möts med lögner eller förvanskning av sanningar. När orden formar förståelse och insikt – men avsikten endast är att ljuga och förhala. Då har vårt val av verktyg fungerat precis som makthavarna planerat och tänkt. Den insiktsfulla debattartikeln möts av en replik fylld av lögner, fylld av en retorisk skicklighet vars enda avsikt är att göra situationen ljum. Att behålla allt som det är.

Jonas Olausson. Foto: Privat.

Ibland öppnar sig kaninhål i debatter. Kryp inte ner i de kaninhålen. Rabbla inte siffror och statistik. Makthavarna och den regerande eliten vill att vi ska stirra oss blinda på detaljer som döljer det centrala, det som får oss att bli rädda och förbannade. Vi fastnar med foten i hålet. Debattklimatet bromsas upp, fokus flyttas från den övergripande rättvisediskussionen till en procentsats vara eller inte vara. Det är just den typen av kaninhål som makthavarna vill att vi ska krypa ner i. För de hålen känner de utan och innan och vet precis hur de ska hantera.

Välj därför alltid de verktyg som inte överräcks oss. Lär dig vad som ryms inom demokratins ramar och lär dig hur demokratin kan omformas och nydanas för att utmana den rådande maktens strategier och organisering. Lär dig hur demokratin kan fördjupas genom medborgarråd eller folkråd. Lär dig att det inom demokratins ramar går alldeles utmärkt att demonstrera utan att först ha frågat om lov. Och om frågan är tillräckligt viktig, av tillräckligt högt allmänintresse så lär du dig att demonstrera på en motorväg. Lär dig att försvara din rätt inom rättssystemet. Använd den kunskapen väl.

Lär dig att ta skit utan att ge igen. Vänd andra kinden till. Det är inte att ta stryk och acceptera det. Att vända andra sidan till är att fredligt stå upp för det moraliskt riktiga oavsett kränkningen. För kränkta och förnedrade  är vi trots allt ändå. Nu ska vi bara ställa oss upp.

Använd inte din röst genom din mun. Använd din röst genom din kropp. När du sitter där fredligt och tyst på en motorväg – i sann demokratisk anda – kommer den låta starkare än en megafon och nå varje del av vårt land. För ingen lögn i världen kan tysta en kropp. Ingen halvsanning i världen kan överrösta en kropp. Bara en repressiv regim kan tysta en kropp.

Jonas Olausson är aktiv i organisationen Återställ Våtmarker

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Facket Solidariska byggare har i år lyckats få ut stulna löner till över tre hundra arbetare. Foto: Axel Green, Janerik Henriksson/TT

Emil Boss:
”Vem bad honom arbeta?”

Emil Boss, som är förhandlare på migrantfacket Solidariska byggare, återger här ett samtal med en ansvarig på ett bolag som inte har betalat ut lön till sin personal och konstaterar att den svenska modellen inte mår särskilt bra.

Jag arbetar som förhandlare på migrantfacket Solidariska byggare. Fackföreningen har i år lyckats få ut stulna löner till över tre hundra arbetare. Organisationen är liten och lokal men lyckas ändå kräva ut cirka femton miljoner kronor om året till snickare, plattsättare och andra byggare som har drabbats av lönestölder. Så här kan det låta nuförtiden på fackliga förhandlingar (med bolag som har kollektivavtal): 

Byggbolaget i fråga har ansvarat för arbetskraften vid bygget av en arkitektritad lyxvilla ute på en ö i Stockholms skärgård. Arbetare har bott ute på ön i ditforslade byggbaracker och jag vågar inte ens gissa vilka produktionsbelopp det rör sig om. 

– Hej, jag heter då Emil Boss och jag är alltså fackligt ombud för V.D. 

– Varför har Kronofogden tagit pengar från mitt konto!!! Varför!! 

– Det här har både jag och domstolen försökt förklara och ni har fått själva domen, men ok: Ni har betalat ett skadestånd för att ni först inte svarade fackföreningen trots att ni fick kallelser genom auktoriserad delgivningsman och sedan svarade ni inte heller domstolen. Därför har ni betalat ett skadestånd. 

– Berätta varför jag skulle svara på det här (visar brev från Arbetsdomstolen). Det är ju helt oseriöst!!! 

– Ok, ok, men nu är vi ändå här till sist och ska ju förhandla om V.D:s lön. Vem ska föra protokoll? 

– Vi tänker inte skriva något protokoll! 

– Ok, då kan jag göra det. Vilka har vi närvarande? 

– Denys. 

– Efternamn? 

– Det tänker jag inte säga. 

– Jamen, ni måste ju såklart uppge namnen på de närvarande. 

– Aldrig!! 

– Ok ok. Vi börjar ändå (kan kolla efternamnet genom swish). 

– Varför får vi inte prata med V.D direkt? 

– Det beror på att ni har hotat honom, jag har hört flera inspelade samtal både med honom och med min kollega M.H. Du säger där att du ska ”knäcka gubbens näsa” och hyra folk som skär halsen av honom. 

– Vet du varför jag sa det då?! 

– Nej. 

– För att han M.H ringde mig. Efter klockan fem. Och han pratade om fackförening blabla och att jag ska betala blabla. Det var därför!!! 

– Du får ändå inte säga att du ska knäcka medlemmens näsa. 

– Jamen den här gubben då, vem bad honom egentligen att arbeta? Han kan ju ha kommit som en zigenare från skogen och bara börjat göra grejer och sen säger han ”jag ska ha lön”. 

– Nu var ju det här ute på en ö dit han blev körd med båt och han byggde där i över två månader. Det finns mycket dokumentation. Det verkar osannolikt att han skulle ha tagit sig ut dit, smugit in och byggt ett hus i flera månader. 

– Kanske han gjort det! 

Den svenska modellen mår inte särskilt bra.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
En skadad kvinna och ett skadat barn sitter på golvet på ett sjukhus
Skadade palestinier väntar på vård på al-Shifa-sjukhuset i Gaza. Sjukhuset attackerades och förstördes fem månader efter att den här bilden togs. Foto: Abed Khaled/TT

”Vi gjorde vad vi kunde, vi stannade till slutet”

Med en berättelse om en fiktiv palestinsk kirurg i Gaza – en text som i övrigt är baserad på verkliga händelser, vill läkaren och författaren, Darius Barimani, skriva fram både en protest mot attackerna riktade mot sjukvårdspersonal och en hyllning till alla vårdkolleger som dödats i Gaza.

Jag föddes i Gaza på slutet av 1970-talet, son till palestinska flyktingar. Ända sedan barnsben har jag drömt om att bli läkare, så efter gymnasiet började jag studera medicin på Al-Ahzar universitetet i Gaza. Under de första åren mörbultas vi med tentor och teori. Det är ett raster som får många, inklusive de som verkligen försöker, att ryka. Men detta var trots allt bara en liten föraning om det liv som skulle komma – ett liv präglat av ångest, stress och sömnlösa nätter. Och, i perioder, att inte ens hinna hem för att hålla sin nyfödda bebis, om så bara för en kort stund.

Darius Barimani. Foto: Privat

Jag var på Al-Shifa-sjukhuset när bomberna började regna över Gaza sommaren 2014. Men som vid en åskknall, där ljudet från blixten kommer med flera sekunders fördröjning, kände vi oss trygga – långt från bombernas epicentrum. Vi fortsatte arbeta medan kaoset pågick utanför. 

Efter tre år började mina kliniska placeringar på sjukhusen. Det var då jag började lära mig de praktiska färdigheter som skulle bli oumbärliga i min framtida roll som läkare. I samma veva lättade studierna något, vilket tillät mig lite fritid. Mitt intresse för trauma väcktes i samband med protesterna längs Gazas gräns under 2018–2019. Jag volontärarbetade för att hjälpa skadade landsmän under demonstrationerna, där vi kämpade för rätten att återvända till våra hem i Israel, varifrån vi fördrivits. 223 av oss dödades och över 15 000 skadades.

Jag fick amputera fler ben under dessa månader än vad de flesta kirurger gör under hela sin karriär. På andra sidan gränsen skedde inga allvarligare skador och inte en enda israelisk soldat dog till följd av protesterna, som till största delen var fredliga. Vi vädjade om västvärldens stöd på fredlig väg – men som vanligt möttes vi av tystnad, och några fördömanden kom aldrig.

2021 föll bomberna igen

När min dotter föddes våren 2021 började bomberna falla igen. Israelerna vräkte palestinska familjer på Västbanken och stormade Al-Aqsa-moskén med rökgranater och gevär. Hamas svarade med raketer, och Israel inledde flygräder. Jag var fast på sjukhuset när larmen gick. Ångesten var överväldigande – inte för min egen skull, utan för min familj.

Jag utförde en ljumskbråcksoperation på ett barn, medan jag kämpade för att hålla tankarna borta från min fru och nyfödda dotter. När operationen var klar, överlät jag stängningen av såret till operationssjuksköterskan och sprang hem, fortfarande klädd i mina gröna operationskläder. När jag närmade mig kvarteret gjorde avsaknaden av rökpelare att jag drog en lättnadens suck. Min familj var oskadd.

Livet återvände till vardagen, men världen glömde oss snabbt i skuggan av Rysslands invasion av Ukraina.

Helvetet i Gaza efter 7 oktober

Men den 7 oktober 2023 förändrades allt igen. Ingen palestinier kunde väl, efter närmare eftertanke, tro att situationen för palestinier skulle förbättras efter Hamas vansinnesdåd.

Jag förbannade mig över Hamas den oktobermorgonen. Jag visste att vi skulle gå några tuffa veckor till mötes, men inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det helvete som Gaza snart skulle förvandlas till.

Bomberna hördes inte längre lika avlägset och började krypa sig närmare fredade platser såsom sjukhus och skolor. Efter explosionen vid Al-Ahli Arab-sjukhuset – som jag innerligt hoppades var ett misstag, kontaktade vi smugglare för att få min familj över gränsen till Egypten. Jag ville inget hellre än att följa med dem, men jag visste att jag inte kunde lämna Gaza. Som barnkirurg var mina färdigheter ovärderliga i den här mardrömmen.

Med familjen i säkerhet kunde jag arbeta mer fokuserat, även om bomberna föll tätare och närmare för varje dag. Vägarna var fyllda med skräp, översvämmade av avlopp och farliga att färdas på. Jag hörde rykten om att halva Zeitoun, där vi bodde, hade jämnats med marken, men jag kunde inte förmå mig att åka dit och se det med egna ögon.

Jag stannade på sjukhuset, där jag sov på några filtar i ett hörn, med kroppen täckt av loppor och kläderna fläckade av blod. Vatten för att tvätta sig fanns inte, och jag hade för länge sedan slutat oroa mig för blodsmittor.

Bomberna föll allt närmare, oupphörligt. Gudarna vet att det är svårt nog att vara kirurg även under normala omständigheter — med förråd fyllda av hundratals påsar blod, full personalstyrka och alla tänkbara kirurgiska instrument på armlängds avstånd. Men ändå förundrades jag över vad vi kunde åstadkomma med så lite: inga ordentliga narkosmedel, men ketaminförråden var fortfarande fyllda.

Vi opererade i ljuset från mobiltelefoner laddade med powerbanks, och rengjorde våra instrument så gott vi kunde med bara väteperoxid. Men när hjälpleveranserna blockerades från att komma in i Gaza började även lokalbedövningen ta slut, och snart tvingades jag göra kejsarsnitt helt utan bedövning. Jag bad till Gud att det skulle bli det värsta jag någonsin behövde göra.

Hur skulle det kunna bli värre?

Mitt största bekymmer var inte längre om vi skulle klara nästa operation, utan hur nära nästa bomb skulle slå ner. Jag har alltid haft svårt att sova på sjukhus, alltid varit på helspänn, redo att reagera på larmen, van att operera trots otaliga sömnlösa nätter. Men efter den 7 oktober förändrades något i mig. Jag trodde att rädslan hade lämnat mig. Det fanns inget kvar att vara rädd för — allt det värsta hade redan hänt, hur skulle det kunna bli värre? 

Men så kom en dag en liten flicka till akuten. Jag fick veta att hela hennes familj hade dödats i en israelisk flygräd. Läkarna förde henne direkt upp till operationssalen där jag stod redo och väntade på henne, sterilklädd. När jag såg hennes ansikte stannade tiden. Det var min systerdotter. Hon låg framför mig på bordet, och det fanns ingen tid eller möjlighet att ringa en annan kollega. Så jag började operera. Operationssjuksköterskan fick torka mitt ansikte gång på gång— men det var inte svett, det var tårar.

Min systerdotter överlevde och en familj som tagit skydd på sjukhuset, under föreställningen att platsen var helgad, tog med henne till säkerhet i Rafah.

Det här är det sista jag skriver. I detta ögonblick är Al-Shifa belägrat och när som helst kan soldaterna storma dörrarna som vi barrikaderat oss bakom. 

Vi gjorde vad vi kunde. Vi stannade till slutet. Glöm oss inte. 

Det här är inte min historia, men det kunde ha varit det – om jag hade fötts i Gaza. Till alla kollegor som dött i Gaza och världen över. Ni valde att viga era liv åt att hjälpa andra. Ni, precis som barnen, skulle ha skyddats. Vi förlåter aldrig hur den svenska regeringen och världen svek er. Vi glömmer er aldrig. 

Darius Barimani, Kirurg och författare

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Suzanne Osten 1944–2024. Foto: Leif R Jansson/TT

Suzanne Osten – med liv och konst som ett äventyr

Suzanne Ostens gärningar för svensk kultur går inte att överskatta. En besvärlig och djupt älskad människa som man väl trodde skulle leva för alltid. Som visade hur leken kan läka och kulturen vara ett livsavgörande möte. Arbetarens Josephine Askegård minns Suzanne Osten, 1944–2024.

Dramatikern och regissören Suzanne Osten, som avled under en av de sista vackra oktoberdagarna, hyllas med rätta för sin livsgärning, och den var verkligen historiskt förändrande, på riktigt. Hyllningarna har funnits där under hela hennes långa kulturliv. Hon förde in den rikedom som också de psykiskt sjuka, de med beroendesjukdomar, de queera, de med utopiska drömmar och inte minst barnen kan bidra med till kulturen – också i så kallade finkulturella rum där de knappast synts innan hon stormade in. Själv övertygad men knappast färdig och tillsammans med de grupper hon mötte utvecklade hon det angelägna och fick det att spraka. 

Att se en föreställning eller läsa en text av Suzanne Osten var alltid ett äventyr och en varm hand i ryggen på den väg genom livet som ibland är lust, och ibland en ensam och vilsen färd i ett ökenlandskap. 

Total tilltro till barnet

Suzanne Ostens hela liv och verk handlade om att se barnet och den som befann sig eller kände sig utanför normen som gällde för tillfället. Hon föddes in i ett hem där hon utsattes för både extrem gräns- och skyddslöshet, och samtidigt fick hon med sig en självklar blick för det kreativt tillåtande – på ett positivt gränsöverskridande sätt. Hennes arbete handlade om att skilja de två, och att undersöka kreativa ramar på gott och ont. 

Suzanne Osten i samband sin 80-årsdag 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT

Suzanne Ostens far var tysk socialdemokrat och flykting från det nazistiska Tyskland. Mamman Gerd Osten var känd skribent, scripta och filmregissör, som kritiker visade hon vägen och pekade ut begränsningar som hon såg hos de etablerade manliga regissörerna. Men hon flög högt i 1940- och -50-talens stränga normer och motades tillbaka. Gerd Osten utvecklade allvarlig psykisk sjukdom och dottern Suzanne som föddes under andra världskrigets sista år växte upp i en familj i kaos. En situation som hon berättat om i pjäser, självbiografiska texter, intervjuer och filmer som Mamma (1982) och inte minst i barnfilmen Flickan, mamman och demonerna 2016 – som blev barnförbjuden. Själv slogs hon för barns rätt att ta del av de av filmens teman som visserligen behandlar tunga mänskliga tillstånd men som visar på hopp och möjlighet i möten med människor som svajar. Hon hade en total tilltro till barnet. 

Fickteatern – teater för alla

Suzanne Osten tog tidigt tyglarna i sin egen konst, tillsammans med Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Gunnar Edander startade hon Fickteatern 1967, en av de första fria teatergrupperna i Sverige, och med ett uttalat socialistiskt perspektiv. Man ville söka upp en ny publik och spegla deras verklighet genom att spela på torg, skolor och fängelser. Musiken var en viktig ingrediens och samarbetet med musikern Gunnar Edander blev mångårigt. Han skrev det mesta av musiken till den enorma succén Jösses flickor! Befrielsen är nära på Stockholms stadsteater 1974. Den var den tredje i en rad pjäser om kvinnor, men blev hennes största publiksuccé, som lever än. Där fick även den prostituerade kvinnan, arbetarflickan och den nedtryckta hemmafrun sina sånger som, som vanligt, gavs ut på skiva och sjöngs, och sjungs forfarande i körer, i demonstrationståg och i varje kvinnas badrum. 

Fickteaterns ensemble 1968: Gunnar Edander, Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Suzanne Osten. Foto: Bo Schreiber/TT

Suzanne Osten var beläst och arbetade med sina grupper kring teorier av forskare och barnpsykologer, en av de viktiga var psykolanalytikern Alice Miller. Många är de medarbetare i Suzanne Ostens projekt som vittnat om att ha hamnat i en utvecklande grupp och process som man aldrig glömde. Skådespelarna återkom, och så gjorde publiken. Hon har arbetat på många olika scener och alltid bidragit med nya synsätt. 

Suzanne Osten var beundrad och respekterad, inhöstade priser och hade ständigt nya projekt på gång, hennes liv och verk var som ett äventyr. Hennes humanism, arbete och kärlek till kulturen kan inte överskattas. 

Suzanne Osten och skådespelaren Gunilla Röör inviger Pridefestivalen i Stockholm 2010. Foto: Maja Suslin/TT

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
"Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer." Foto: Jonas Ekströmer/TT, Byggnads, Kollage: Arbetaren

Unga Byggare: 3 procent lön är 100 procent svek

LO:s krav på en 3-procentig löneökning är ett svek mot Sveriges arbetare skriver Erik Andersson, ordförande för Unga Byggare Väst i en debattartikel. Istället måste vi se löneökningar som motsvarar tidigare reallönesänkningar och inflation.

I dag går vi en ny vecka till mötes och Sveriges arbetare går upp för att ta sig till jobbet. Många av oss har en lång resväg innan vi är framme. Är man i god tid hinner man ta en kopp kaffe innan det uppjagade arbetstempot suger tag i en. Många reser sig segdraget upp från stolen i boden och tar en sista suck innan en dammig hjälm åker på, vissa är i början av arbetslivet medan det för andra är ännu en dag i ett långt yrkesliv. 

Det märks i stegen Sveriges byggnadsarbetare tar, det haltas och diskuteras operationstider med förhoppningen om en dugligare vardag. Väl ute på ställningen sviks man antingen av vädret i eller den så kallade ”inteckningen av ställningen”, och om inte kroppen orkar så gör snart inte psyket det heller. Man känner regnet piska i ansiktet och när regnet smyger innanför jackan så blir man snart påmind om att man lever.

Lönen äts upp

Murbruk börjas blandas och en armé av skottkärror körs fram. Under tiden kommer några uppmuntrande ord från arbetskamrater – det gäller att hålla moralen uppe. 6 kvadratmeter per gubbe är det som gäller, det är minimum för att ackordet ska gå ihop. Bort från storbyggena klättrar en byggnadsarbetare, en familjefar som många andra i branschen, upp på ett hustak för att fräsa ur fogarna på en skorsten och sedan foga om. Om man kan stänga av allt jäkt och stress samtidigt som man försöker göra ett noggrant arbete så kommer man förhoppningsvis hem helskinnad till sin familj efter ännu en hård arbetsdag. 222 kronor i timmen är priset på både kropp och själ, när man tar sig an samhällets uppgifter som byggnadsarbetare. 

När lönen trillar in den 25:e varje månad äts tyvärr mycket upp av höjda boendekostnader, matkostnader och el-priser. Ett gott liv som arbetare kräver ekonomiskt utrymme, det vill säga att Sveriges arbetare får ut större del av mervärdet som vi skapar åt företagen. 

Att klassklyftorna ökar i det här landet beror mycket på synen på vårt arbete, och viljan till att hämta ut den lön vi har rätt till. Vår plikt känner vi varje gång klockan ringer och vi ger oss av mot arbetet. Plikten blir vi alltid varse om när vi tar av sparpengarna för att ekonomin ska gå ihop. Plikten är i vårt medvetande varje dag och om inte så känns den iallafall i kroppen, endast 3 procent av Sveriges byggnadsarbetare klarar sig fram till pension. Då bör vi åtminstone få en god lön att leva på.

LO har blivit svagt

Det Unga Byggare vill lyfta fram är hur svag Landsorganisationen blivit. Man säger att Sveriges arbetare måste ta ansvar, att Sveriges arbetare inte kan kräva för mycket i förhandlingar med Svenskt Näringsliv. Man tar ton för att en 3-procentig löneökningstakt skulle vara bra för Sveriges arbetare. Detta visar hur ”Märket” spelat ut sin roll och att industriavtalet borde skrynklas ihop och hivas i papperskorgen. Det behövs bildas en ny lönemodell som ger Sveriges arbetare rättmätiga lönelyft. Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer, och i de branscher där löneutrymmet är stort behöver man plocka ut en större del av mervärdet. Det är därför dags att man som huvudorgan inom fackföreningsrörelsen blir påmind om att allt annat är ett svek. Ett brutalt svek. Ett svek mot arbetare som vill få ut sin rätt i pengar och få chansen till en god tillvaro.

Lönekrav på 15 procent

Om man nu kan sätta ett pris på hederligt arbete som byggnadsarbetare, så är det bra mycket mer än 222 kronor i timmen. Arbetarrörelsen har inte råd att vända arbetare ryggen. Unga Byggare anser att vi måste ha löneökningar som tar igen tidigare reallönesänkningar och inflation, därför är ett lönekrav på 15 procent rimligt, speciellt när inflationen varit vinstdrivande, och medvetet drivits på av företagen. För om inte så vänder snart Sveriges arbetare fackföreningsrörelsen ryggen, om de inte redan gjort det.

Men tron på gemenskap och vilja finns, något som vi i Unga Byggare alltid förespråkar i vårt fackliga arbete. Och när man har örat nära marken så blir man snart varse om att låga löneökningar är impopulära, därav vill vi se ett lönekrav på 15 procent.

Landsorganisationens förslag på 3 procent är i praktiken ett svek på 100 procent. 

Erik Andersson är ordförande för Unga Byggare Väst

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Facklig manifestation utanför Teslas butik på Sveavägen i Stockholm
Trots att ingen hindrades från att gå in i butiken polisanmäldes manifestaionen utanför Tesla i centrala Stockholm. Foto: Johan Apel Röstlund

Polisen anmäler facklig manifestation utanför Teslas butik i Stockholm

Den fackliga manifestationen utanför Teslas butik i centrala Stockholm polisanmäldes på måndagsförmiddagen.

– Det är vi själva som anmäler för brott mot ordningslagen då manifestationen inte är tillståndsgiven, säger Ola Österling som är Stockholmspolisens presstalesperson till Arbetaren.

Ett femtiotal personer samlades på måndagsmorgonen utanför Teslas butik på Sveavägen i centrala Stockholm med plakat och flygblad. På plats fanns förutom strejkvakter representanter för flera andra fackförbund. Den infekterade konflikten om kollektivavtal med den amerikanska elbilsjätten har nu pågått över ett år och läget ser, som Arbetaren kunde rapportera i fredags, fortfarande låst ut.

Foto: Johan Apel Röstlund

– Jag är här för att stötta mina kompisar i IF Metall. I Sverige ska vi ha kollektivavtal helt enkelt, säger en kvinna på trottoaren utanför den exklusiva bilbutiken.

Hon är barnskötare, medlem i Kommunal och har bytt bort sitt arbetspass med en kollega för att kunna delta i manifestationen.

Andra är där som strejkvakter. Som exempelvis Mohammed Alansari.

För Mohammed Alansari var det viktigt att vara på plats utanför Tesla på måndagsmorgonen. Foto: Johan Apel Röstlund

“Håller ångan uppe”

– Vi måste hjälpas åt för att få till ett avtal med Tesla. Annars står arbetarna på deras verkstäder helt utan skydd, säger han och håller en bunt flygblad i händerna som han räcker över till förbipasserande.

En bit därifrån står Britta Lejon, ordförande i fackförbundet ST, och pratar med kollegor från andra fack. 

– Det är så otroligt viktigt att vi håller ångan uppe och stöttar den här kampen. Samtidigt hade jag önskat att ännu fler fackförbund slöt upp och drev på. Det skulle öka trycket på Tesla, säger hon.

Britta Lejon. Foto: Johan Apel Röstlund

Men trots att inga människor hindrats från att gå in i butiken valde polisen, bara 20 minuter efter det att manifestationen påbörjats, att göra en anmälan för brott mot ordningslagen.

Det bekräftar presstalesperson Ola Österling för Arbetaren.

– Jag vet faktiskt inte vad det innebär men vi kommer att stå här fram till klockan tolv idag, säger Emma Hansson som är ordförande i IF Metall i Stocholms län.

Emma Hansson. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är också på plats utanför huvudentrén och är trots anmälan nöjd med förmiddagen.

– Det har ju samlats en hel del folk och känns som en riktigt bra uppslutning. Att vi står här idag kanske inte kommer att leda till kollektivavtal men det är viktigt att vi fortsätter för att hitta en lösning för våra medlemmar, säger Emma Hansson.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Vendela Engström:
Jens Stoltenberg: Riddare av Nato-orden 

“Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu.” Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström om att Jens Stoltenberg mottagit riddarorden av kungen.

För några år sedan besökte jag en medeltidsmarknad. Gycklare, kanderade äpplen och vuxna människor iklädda särk. Tempelriddaren Arn, alltså Joakim Nätterqvist, var marknadens och barnens stora dragplåster och jippo. Utklädd till riddare dubbade han alla som mäktade med kön. 

”Jens Stoltenberg får riddarorden” är en rubrik man inte såg komma. Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu. Denna  gång var det dock inte Arn som la svärdet på axeln, utan kungen som fäste en medalj på Nato-pensionärens bröst. 

Förra året återupplivades tydligen det svenska ordensväsendet: Riddarordnar kan återigen delas ut till personer som, enligt stadgarna, utfört ”extraordinära personliga insatser för Sverige eller svenska intressen.” Beslutet ska ha fattats av bred politisk enighet i riksdagen. 

Traditionen, ett ultrakonservativt blast from the past, härrör från korstågens religiösa väckelse vid början av 1100-talet. Det ”moderna” svenska ordensystemet härrör däremot från mitten av 1700-talet. Men för femtio år sedan, 1974, ansågs det konservativa belöningssystemet daterat. Att kungen ska dela ut ordnar till befolkningen, ansågs höra till det förflutna.

Att kungen, eller ”Stormästaren” som han kallas i det här samanhanget, nu delar ut ordnar för första gången på 50 år är ett ”återuppväckande av en fin tradition som Sverigedemokraterna drivit på för”. Det skriver fyra SD:are i motionen ”Konservativ politik för samtid och framtid”, inlämnad till riksdagen den 2 oktober i år. Ett litet stickspår: I motionen föreslår de bland annat att helgdagarna ska få grundlagsskydd. Givetvis undantaget  första maj. Den vill SD ersätta med Valborgsdagen. 

Utöver Stoltenberg får nio andra personer riddarorden för deras insatser i den svenska Nato-processen. En process som gick över huvudet på befolkningen. Nu ska Sverige i stället samsas med USA-imperialister som bistår Netanyahu att bomba sönder Gaza och samarbeta med Turkiets president Erdoğan. 

Samtidigt ökar polariseringen i landet. Den SD-influerade regeringen skyller givetvis alla problem på invandring och lösningen stavas hårdare straff, när det som i själva verket sker och har skett är att vi fått ett allt mer ojämlikt samhälle.

Enligt en ny rapport från Oxfam är Sverige nu sämst på jämlikhet i Norden och en vanlig lönearbetare bidrar 28 gånger mer till det gemensamma än en höginkomsttagare. 

Parallellt skålas det i kungahuset. Anslaget till kungen och Slottsstaten ökar nämligen med 21 miljoner kronor jämfört med förra året och uppgår nu till 190 miljoner kronor för 2025. Det lär räcka till en och annan riddarmedalj.

För Sverige, ur tiden. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Klimatminister Romina Pourmokhtari och regeringen sågas när de svenka utslöppen ökar.
Klimatminister Romina Pourmokhtari och resten av Tidöregeringens politik har ökat utsläppen. Bildmontage. Foto: Bild: Roald Berit/TT och Jacob Åkersten Brodén/TT

Tidöregeringen sågas när utsläppen ökar: ”Väntat och katastrofalt”


För första gången på länge ökar de svenska utsläppen. Framförallt beror det på att användningen av diesel tagit fart igen efter Tidöpartiernas sänkning av reduktionsplikten för snart ett år sedan. Nu sågas regeringen ännu en gång för att inte ta klimatkrisen på allvar.

– Tidöpartierna tar inte klimatfrågan på allvar. Vi har en regering som för en politik som ökar utsläppen när vi lever i tider med rekordtemperaturer och det är katastrofalt.

Det säger Kristina Östman som är chef på klimatenheten vid Naturskyddsföreningen till Arbetaren.

Det är Statistiska centralbyrån, SCB, som tagit fram de nya dystra siffrorna som visar att klimatutsläppen i Sverige ökat med hela 5,6 procent under årets andra kvartal jämför med förra året vid samma tid.

Under det första kvartalet 2024 ökade utsläppen ännu mer, med nära sju procent jämfört med året innan.

Främst är det inom bygg- och transportsektorn som ökningen varit som starkast. Men också genom hushållens högre konsumtion. Enligt SCB beror ökningen på att användandet av diesel tagit fart igen efter den SD-styrda regeringens starkt ifrågasatta beslut att kraftigt sänka reduktionsplikten från 30,5 procent till sex procent för snart ett år sedan.

– Det här var tyvärr väntat. Regeringen låtsas att de har en ambitiös klimatpolitik när det i själva verket är precis tvärtom. De har ju aktivt nedmonterat fungerande klimatpolitik och tagit bort nästan allt stöd till satsningar på förnybar energi, elbilar och energieffektivisering, säger Kristina Östman.

Kristina Östman. Foto: Naturskyddsföreningen

“Totalt haveri”

Regeringens klimatpolitik har redan upprepade gånger sågats från alla möjliga håll. Både miljöorganisationer, oppositionen och den samlade expertgruppen inom den statliga myndigheten Klimatpolitiska rådet har varit starkt kritiska till att Sverige inte gör mer i frågan.

– Det är mycket allvarligt. Det är ett totalt haveri av regeringen. Vi har varit djupt kritiska till den höjda inblandningen av fossilt bränsle, till de sänkta fossilskatterna och att takten på elektrifieringen bromsas. Vi hade velat se en fortsatt reduktionsplikt som gör att man klarar klimatmålen, säger Miljöpartiets språkrör Amanda Lind till Dagens Nyheter.

Bryter mot klimatlagen

Så sent som i mars tidigare i år skrev Klimatpolitiska rådet i sin rapport att ”Den beslutade politiken under 2023 ökar utsläppen och leder inte i riktning mot att Sveriges klimatmål och EU-åtaganden till 2030 uppnås”, samtidigt som de menade att regeringen bryter mot klimatlagen som instiftades 2017 och som syftar till att motverka de allt mer akuta klimatförändringarna.

Liberalernas Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har vid flera tillfällen både hånats och ifrågasatts för att hon enligt kritiker låter Sverigedemokraterna styra regeringens klimatpolitik.

I en intervju med Sveriges radios miljöprogram Vetenskapsradion Klotet sade hon för bara någon vecka sedan att regeringens politik inte lett till några ökade utsläpp.

Nu kommenterar hon de nya uppgifterna i en intervju med Dagens Nyheter.

– Självklart är det så att när produktionen ökar och vår ekonomi blir starkare och inflationen stävjas – då påverkar det vår ekonomi något enormt. Det påverkar också våra utsläpp som en följd av att vår ekonomi växer, säger hon till tidningen.

Men enligt SCB förklarar inte den växande ekonomin den kraftiga utsläppsökningen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"Vi kräver att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet". Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT, Leo Correa/TT, Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Claudio Bresciani/TT

Till SACO, LO och TCO: ”Stoppa Israel”

Regeringens tystnad och passivitet under det pågående folkmordet i Gaza är att stödja staten Israel och dess allierade, skriver 66 organisationer från kampanjen Stoppa Israel – Ingen handel med apartheidstaten och kräver att regeringen agerar.

Till SACO, LO och TCO,

Det pågår ett folkmord i Palestina. Svenska regeringen stödjer detta pågående folkmord och trots palestinska fackliga organisationers upprepade vädjan om hjälp att stoppa vapenhandeln med Israel, pågår det fortfarande vapentillverkning och export till Israel. 

Med stöd av rapporter från FN och människorättsorganisationer samt beslutet från den Internationella domstolen (ICJ) har allt fler som tvivlade, övertygats om rimliga indikationer på att Israel utför folkmord i Palestina.

Nyligen gick ett stort antal palestinska fackföreningar ut med vädjan om att ni fackliga organisationer ska göra vad ni kan för att stoppa Israels krigsmaskin.

Facken kräver markeringar mot Israel

Vi arbetare, lärare, journalister, vårdpersonal, tjänstemän, studenter med flera, kräver att svenska fackförbund arbetar för att svensk sjukvård öppnar upp för att krigsskadade palestinier ska ges möjligheten att få vård i Sverige. 

I solidaritet med palestinska fackliga organisationer kräver vi att ni bortom tomma ord, uttalanden och fördömanden gå till praktisk handling och omedelbart stoppa medverkan till all handel med Israel och arbeta för ett slut på apartheidregimen och ockupationen. 

Vi kräver även att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet och ställer sig bakom följande krav till regeringen: 

  • Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
  • Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
  • Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
  • Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
  • Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.

Tystnad och passivitet under ett pågående folkmord är att stödja staten Israel och dess allierade. Bryt tystnaden! Agera!

Hälsningar,
66 organisationer i kampanjen: Stoppa Israel! Ingen handel med apartheidstaten!

Publicerad Uppdaterad