Vi kan börja i en resa för att sluta i en annan. Det är rusningstrafik i tunnelbanan och svårt att inte hålla med Tiqqun när de skriver: ”Storstäderna skiljer sig från alla andra stora mänskliga formationer först och främst därför att den största närheten, och ofta även den största trängseln, där möter det största främlingskapet”. För sällan är väl ledan inför sig själv och andra så påtaglig som där; sällan är väl det paradoxala faktum så uppenbart som då, att individualismen i dag är vår enda gemensamma nämnare. Men kanske måste vi också kasta om förhållandena; kanske är det inte bara så, att andra människor är påträngande eller främmande. Kan det inte lika gärna förhålla sig som så, att det är oss själva vi är som mest främmande inför, att det som tränger sig på är ett begär efter att vara någon annan.
Så förhåller det sig åtminstone om vi ska tro Tiqqun i deras skrift Teorin om Bloom som nu föreligger i svensk översättning. Främlingskapet och begäret hör dock inte bara våra vardagliga situationer till, utan är de krafter som strukturerar livet i sin helhet under vår fas av den kapitalistiska utvecklingen. För att beskriva detta tar Tiqqun hjälp av Foucaults analys om ”biomakten” och Debords teori om ”skådespelssamhället”. Det innebär att den makt vi i dag lever under inte längre är den juridiska maktens förbud, och att ideologin inte heller vill låsa fast oss vid våra sociala identiteter. I stället för att slå ned på oss för vad vi säger och gör vill makten att vi talar, att vi sköter kroppen för att bättre utföra de uppgifter som åligger oss och för att vara enklare att administrera; och i stället för att låsa fast oss vid vår yrkesidentitet erbjuder skådespelet ständigt nya identiteter att konsumera, vilket bara är ett annat sätt att beskriva hur vår föreställningsförmåga blivit till en vara som säljs tillbaka till oss.
Detta är allmängods för läsare med intresse för politisk filosofi. Det syfte analysen fyller hos Tiqqun är snarare att visa hur dessa två rörelser dels avlägsnar oss från den grundläggande ändlighet, ensamhet och utsatthet som skulle vara det sant mänskliga tillståndet, dels skapar en typ av subjektivitet eller medvetande som är fullständigt tomt. Tiqqun tar oss på en resa genom denna tomhets extremer: på ena sidan står då hipstern som ”ersatt erfarenhetens tomhet med tomhetens erfarenhet”, det vill säga som genom sin identitetskonsumtion försöker förvandla det egala till extas; på andra sidan står skolmassakrernas intensiva inventeringar av den totala tomheten.
Tiqquns projekt är att försöka navigera genom dessa ytterligheter och finna en strategi för detta substanslösa subjekt. Problemet är bara det att de på vägen gör fullständigt huvudlösa antaganden om det objektiva. Eller vad sägs om påståendet att det inte längre finns några kontaktytor mellan ”den ”atomiserade individen” med sin ”arbetskraft” som enda ägodel och den marknad där hen ska sälja den”? Eller att juridiken förlorat ”all förmåga att skipa rättvisa” på grund av att subjektet försvunnit? Framstår inte det första påståendet som en skymf mot alla dem som för att ta del av våra sociala skyddsnät krävs på motprestationer i arbetslinjens regi? Och vänder inte det andra påståendet på varje rimlig relation mellan orsak och verkan då det bygger på föreställningen om att lagen försvinner för att subjektet blivit otillräkneligt?
Visst, de globala kapitalflödena undflyr nationalstaterna och värdeförmeringen tenderar att frigöra sig från kapitalets organiska sammansättning. Men det är alltjämt statens rättsliga instanser som bestämmer vilka människor som är juridiska subjekt och vilka som inte är det och kanske framför allt när de är det. Staten stöter ut och nekar inträde. Något som blev aldrig så tydligt som när Italiens premiärminister Enrico Letta häromdagen gjorde de döda båtflyktingar som omkommit utanför Lampedusa till medborgare, men satte de överlevande i ett underdimensionerat flyktingläger.
Det är i ljuset av sådana händelser som strategins brist på självreflexion framstår som särskilt frapperande. Tiqqun argumenterar för att den atomiserade människan, detta substanslösa subjekt måste ”praktisera sitt jag som en trickster” för att göra upp med samtidens existentiella exil. I det ultimata utanförskapet, i den totala tomheten måste hon experimentera, göra sig osynlig, hon måste smida planer för att infiltrera samhället, för att, som det heter, ”desertera till situationens insida”. Testa att säga det till de afrikanska båtflyktingarna.
Kanske är det de 13 år som förflutit sedan boken ursprungligen publicerades som gör att projektet i dag uppfattas som aningen slappt för att inte säga arrogant. För under denna tid har inte bara maktens suveränitet blivit alltmer påtaglig. Mot situationens insida står också kapitalets tilltagande utsida, mot dessa metropoliters livsleda de ”lönlösa liv” som förliser på Medelhavet och stöts ut i våra storstäders insida. Att hitta former för att möta, stödja och synliggöra dessa resenärer framstår som en relevantare politisk praktik än någon infiltrerande trickster. Inte sällan reser de jämte oss. Men med en helt annan destination.
