JSOC (Joint Special Operations Command) är den amerikanska krigsmaskinens eget AB Mord. Organisationen är unik genom att den rapporterar direkt till presidenten. Det är JSOC som har ansvaret för att beta av Barack Obamas ständigt växande ”dödslista”. Det var JSOC som koordinerade räden som dödade Usama bin Ladin och det var JSOC som låg bakom drönarattackerna i Jemen som dödade den amerikansk-jemenitiske imamen Anwar al-Awlaki och, två veckor senare, hans 16-årige son Abdulrahman, båda amerikanska medborgare.
JSOC bildades 1980, som arvtagare till den tradition av ”smutsig krigföring” som USA byggde upp under kalla kriget, exempelvis genom föregångare som CIA:s Phoenixprogram under Vietnamkriget, där tortyr, mord och terrorattacker mot civilbefolkningen, som om möjligt skylldes på motståndarsidan, blev viktiga vapen mot frihetskampen. Om den historiska bakgrunden får vi dock inte veta mycket i Richard Rowleys och Jeremy Scahills dokumentärfilm Dirty Wars, där den senare nöjer sig med att vagt konstatera att ”det är svårt att veta när det började”. Men det är i alla fall i Afghanistan hösten 2010 som krigsreportern Jeremy Scahill först blir medveten om JSOC:s existens.
På den afghanska landsbygden är organisationens elitsoldater kända som de amerikanska talibanerna. De är skäggiga och bringar död om natten. Här, utanför staden Gardez, knappt tio mil söder om Kabul, dödade dessa ljusskygga krigare två gravida kvinnor och en lokal polischef i deras hem en natt i februari 2010. Därefter grävde de ut kulorna ur kropparna för att undanröja bevis. När journalister kommer händelsen på spåren, och det visar sig att offren inte hade någon som helst koppling till talibanerna, skyller man inledningsvis dödsfallen på ”talibanskt hedersvåld”. Slutligen tvingas man erkänna att det var ett misstag – collateral damage. JSOC:s högste chef vid tiden, amiralen William McRaven, presiderar över en försoningsceremoni där afghanska soldater offrar får till de mördades familj. Ceremonin filmas av familjen och det är så, genom att spåra den amerikanske amiralen på bilderna, som Jeremy Scahill får kännedom om JSOC.
Filmen följer sedan Jeremy Scahills resor mellan några av världens konflikthärdar – Afghanistan, Jemen och Somalia, med mellanlandningar hemma i Brooklyn – i uttalat syfte att kartlägga JSOC:s globala verksamhet. I den postmoderna dokumentärens anda ställs upphovspersonen själv i centrum för berättelsen, på bekostnad av fakta och historisk bakgrund. Vi får faktiskt inte reda på särskilt mycket som vi inte redan visste. Att USA:s ”krig mot terrorn” är ett globalt terrorkrig, att dess drönare dödar tusentals oskyldiga civila, att varje attack föder fler terrorister eller motståndskämpar än den dödar, att USA är berett att samarbeta med de allra vidrigaste krigsherrar om det tjänar ”nationens” intressen; allt detta visste vi ju på förhand. Ibland får man faktiskt den lite bisarra känslan att Jeremy Scahill, trots åratal av rapporterande från krigets fronter, på förhand visste mindre än många av oss andra fåtöljsittande bokläsare.
Resultatet blir en distanslös skildring av Jeremy Scahills resa in i mörkrets hjärta. Det fungerar ändå stundtals mycket väl, som i mötena med offrens familjer i Gardez och med Anwar och Abdulrahman Awlakis far/farfar i Jemen. Här skapar filmen empati när terrorkrigets offer får ett ansikte och en bakgrund, medan vi får en känslomässig insikt i terrorns och det osymmetriska krigets psykologi. Andra gånger blir det mer problematiskt. När Jeremy Scahill gör en snabbvisit till Somalia, där han slussas av beväpnade män från den ena halvpsykopatiska krigsherren till den andra, blir effekten enbart att förstärka den gängse bilden av Somalia som våldets urhem på jorden. Här skriker filmen efter kontext. Efter historia. Och det är här filmens grundläggande problem ligger. Det som gör att vi riskerar att lämna salongen med en känsla av förkrossande hopplöshet, snarare än inspirerade till motstånd. För utan historisk kontext kvarstår bara en statisk bild av hur saker är, av ”sakernas tillstånd”. Av en skrämmande våldsspiral utan orsaker, utan början och utan slut.
Ändå tycker jag att man ska se Dirty Wars, för det som är bra i den. Det är vår mänskliga skyldighet att lyssna på Abdulrahman al-Awlakis farfar, att se den lille pojkens leende ansikte i familjens hemvideor. Det gäller inte minst för oss svenskar. För detta terrorkrig är ju också Sveriges krig, inte minst genom det långt gångna samarbetet kring både spioneri och utvecklingen av den nya generationens drönare. Att vi bara är ett obetydligt banankungadöme på USA:s arktiska bakgård befriar oss inte från det ansvaret.
