Det finns säkert 1 000 genrer inom den moderna dansmusiken. Medan du läser det här har det skapats några till. Det flesta är skräp. En bra tumregel är att det som har ett namn med ett prefix är dåligt. Som progressive, hard, atmospheric eller psychedelic. Allra värst är musik som heter någonting med intelligent. Det finns till och med en hel stil som heter IDM eller Intelligent Dance Music och vad jag tycker om den lämpar sig inte i tryck. Intelligent är det absolut sista dansmusik ska vara. Den ska kännas i brösten och skrevet, inte i skallen. Jag föredrar den riktigt jävla dum.
En bör dessutom alltid dra öronen åt sig då en hör ordet intelligent. Särskilt om någonting kallar sig själv så. Jag ska inte sticka under stol med att jag drivs av en viss bitterhet. Jag har nämligen alltid hatat intelligenstester och testerna har alltid hatat mig. Såna där obehagliga övningar där en ska vrida kuber i fantasin eller gissa hur en helt meningslös serie siffror fortsätter. Jag brukar få resultat som indikerar begåvning långt under genomsnittet. Dock skulle jag utan vidare kunna argumentera framgångsrikt för varför mina svar egentligen är de rätta.
Det som stör mig mest är inte mina dåliga resultat utan det faktum att finns ett så självklart svar på varje fråga. Missförstå mig inte. Jag är inte kunskapsrelativist eller idealist. Jag tror det finns en verklighet och att vi kan nå acceptabelt säker kunskap om samma verklighet. Men denna kunskap är inte på något vis entydig eller oberoende av perspektiv eller strukturer. Det som stör mig är att svaren aldrig problematiseras. Intelligenstest är helt enkelt tankelekar för folk som inte gillar att tänka.
Det har länge pågått ett sorts inbördeskrig mellan de som tycker att dansmusik ska vara dum och de som tycker att den ska vara intelligent. Det första kända slaget stod inom drum’n’bass i början av 90-talet och de intelligenta styrkorna leddes av en klassiskt skolad pianist och trumpetare vid namn LTJ Bukem eller Danny Williamson. Bukem hade länge stört sig på de i hans öron, primitiva och ovärdiga ragga-influenserna i musiken. Så han förbjöd helt enkelt sådan musik att spelas på sin numera legendariska klubb Speed. Bukem skröt dessutom om att han aldrig varit inblandad i rave-svängen och bara hade tagit ecstasy ett par gånger, allt för att verka så kultiverad som möjligt.
Inte nog med det. Han började dessutom krydda sin egen musik med alldeles för långa intron, fusionsjazz, diffusa samplingar av väna kvinnliga röster, new age, slappa beats och atmosfäriska ljud. Det hela kulminerade 1993 när Bukem släppte albumet Atlantis som följdriktigt har ett fånigt vattentema och Bukem beskylldes genast för att ha förvandlat golfströmmen drum’n’bass till en bubbelpool.
Det kanske verkar oskyldigt, men vad Bukem egentligen gjorde var att gentrifiera drum’n’bass. Bort med alla stökiga klubbar i stadens sämre delar, bort med alla spår av arbetarklass med västindiska rötter, bort med allt som sticker ut och allt som är genuint. In med ljusa färger, luft, doft av nybakt och höginkomsttagare i trygga kvarter som lånar lite lagom spänning av sitt stökiga förflutna. In med dansmusik för intelligenta människor som inte gillar dansmusik. Stoppa gentrifieringen!
Veckans tips: Varje pojkband av rang har en syndabock. Det är alltid en kille som påstås skrivit de sämsta låtarna, inte vara bra på att dansa och till skillnad från de andra sjunga playback. Den näst mest kände syndabocken i pophistorien är Paul McCartney som fått skulden för allt töntigt och dåligt Beatles gjort. Det har precis översatts en biografi över den allra mest kände, en viss Friedrich Engels. Boken heter Friedrich Engels – kommunist i frack, ges ut av Leopard förlag och är skriven av den unge brittiske historikern Tristram Hunt.
