En skulle kunna säga att jag är professionell rättshaverist. Mina viktigaste arbetsuppgifter är att granska, kritisera och hamna i mer eller mindre meningsfulla konflikter med makten. Därför blev jag mycket glad när boken 69 tecken på att du är en rättshaverist damp ner i brevlådan. Få saker är så roliga som självdiagnoser. Och visst känner jag igen mig i flera av punkterna som exempelvis:
”Din första reaktion på alla upplevda oförrätter är att anmäla någon för något” (jag kallar det dock att skriva artiklar).
”Du framför dina påståenden som aggressiva frågor” och ”Du spelar in ljud från alla dina möten” (jag kallar det dock att göra intervjuer).
”Du tror att alla detaljer i ditt liv har ett allmänt intresse” (jag kallar det dock att skriva krönikor).
”Du är väldigt aktiv i internetdiskussioner under pseudonym. Du är särskilt aktiv i diskussioner om konspirationer och rättsröta” (jag kallar det dock att twittra).
I övrigt består boken av en massa exempel på hur en professor i civilrätt försöker göra sig lustig på andras bekostnad. Människor som dessutom befinner sig flera mil under honom på samhällsstegen. Psykiskt sjuka, personer som rätt eller orätt tror sig vara utsatta för rättsövergrepp, sådana som inte kan uttrycka sig i skrift eller förstår juridikens finesser. Hade jag skrattat skulle skrattet fastnat i halsen. Men tyvärr är det inte det minsta roligt.
För att inte framstå som riktigt så osympatisk som vissa av de 69 punkterna antyder kryddar Schultz då och då anrättningen med att sparka in en av samtidens allra vidöppnaste dörrar genom att ge sig på unga med en orealistiskt positiv syn på Julian Assanges förehavanden.
I efterordet skriver Schultz att rättshaverister ofta är trasiga människor, oförmögna att ta sig ur sin offerroll och att de förtjänar att bemötas med respekt och värdighet. 69 tecken på att du är en rättshaverist är ett väldigt märkligt sätt att försöka göra detta på.
Det hade varit intressantare om Schultz vänt på perspektivet och sparkat åtminstone åt sidan i stället för nedåt. I stället för att skoja om dem som havererar med rättvisan kunde han ha skojat med dem som havererar rättvisa. Det finns en del att välja bland. Jag tänker exempelvis på de jurister som lyckades få en oskyldig, psykiskt sjuk man fälld för mord inte mindre än åtta gånger. De skämten hade troligen också fastnat i halsen, men då kanske jag åtminstone hade fått skratta innan. Nu förekommer visserligen Göran Lambertz i boken, dock i egenskap av auktoritet. Jag har inget annat val än att sända Schultz följande:
Skrivelse:
Förelagd härtill vill undertecknad å Sveriges samtliga satirikers vägnar avge yttrande enligt följande:
Bäste s k ”professor” Schultz
I beaktande av samtliga omständigheter anmodas ni, ehuru förutsättningar att nå verkshöjd ej kan sägas föreligga, att det åligger eder att utan dröjsmål upphöra försöka framställa humor och ni underrättas härmed att det tillkommer mig i händelse av underlåtenhet att efterkomma detta, att föranstalta att till edert ämbetsrum tillställa den plastpåse med erforderliga kroppsegna produkter som inhämtats medan föreliggande recension upprättats!!!!!
