Apropå Lou Reed, länge leve hans minne, går mina tankar till en av hans närstående. Maureen ”Moe” Tucker spelade trummor tillsammans med Reed i Velvet Underground mellan 1965 och 1970. Sedan dess har hon givit ut ett antal soloalbum samt dykt upp i diverse andra musikaliska samarbeten. Hon är en fantastisk trummis, Moe Tucker. Velvet Undergrounds självmedvetna och ambitiösa låtar vore något helt annat utan hennes obändiga bankande.
Döm då om allas förvåning när det hösten 2010 började spridas ett nyhetsklipp från en demonstration med den högerpopulistiska Tea Party-rörelsen. Bland hundratals missnöjda amerikaner i hårsprej och tenniströjor hittar kameran en viss Maureen Tucker. Hon står med en hemmagjord protestskylt och säger att hon är ”förbannad på hur vi är på väg mot socialism”. Det råder inga tvivel, vare sig om att det är Moe Tucker eller att hon hamnat där hon hamnat för att hon faktiskt håller med.
På internet tycker man så klart att det är fullständigt obegripligt. Vad håller hon på med? Hon, som umgicks i avantgardistiska kretsar i 1960-talets New York, som har ett absolut oklanderligt kulturellt förflutet – var gick det fel? Moe Tucker själv förklarar i en intervju att hon aldrig brytt sig nämnvärt om politik, men att det nu, med Obama, är dags att säga ifrån mot slöseriet med skattemedel. Hennes egen familj var ”damn poor” när hon växte upp. De hade inga dyra jeans, inga telefoner, ingen stöd av en välfärdsstat, men de klarade sig ändå. Nu tycker hon att folk gnäller för mycket. Människor ska inte vara beroende av staten, som i sin tur inte ska lägga sig i privatpersoners angelägenheter.
Den arga överlevaren, alltså. Vi känner alla igen typen. Den kvinnliga vd:n som hatar kvotering och kommer bättre överens med män, invandraren som lärde sig svenska och fick jobb direkt, entreprenören som klättrat från jultidningsförsäljning till eget företag.
Varför alla inte gjort som de är för dem en gåta. Eventuella invändningar mot deras politiska analys tar de som ett personligt underkännande av deras säkerligen märkvärdiga livshistoria. Som att man ifrågasätter att det de säger är sant, eller menar att de visst haft privilegier på vägen. När man snarare menar motsatsen: ja, du är ett undantag, men det är ju förfärligt. Ingen borde behöva kämpa för en dräglig ekonomisk standard.
Fördelen med Moe Tuckers politiska engagemang är möjligen att man tvingas lyssna till vad hon har att säga. Även om själva slutsatserna är idiotiska, blir det tydligt att lite vem som helst kan dras med i de nyfascistiska rörelser som frodas i snart sagt hela västvärlden. Så stark är deras lockelse, så svag är vänsterns. En sak kan man i alla fall hålla med Moe Tucker om: nu är det fan nog.
Veckans tips: Den poetiska nättidskriften Ett lysande namn har kommit med ett nytt nummer, den här gången på temat ”Manlig kroppskultur”.
Medverkar gör bland andra Henrik Bromander, Johan Jönson och Alice Kassius Eggers. Särskilt förtjust är jag i Petra Mölstads sprakande bidrag.
Finns på www.ettlysandenamn.se.
