För snart tio år sedan sände tv-programmet Faktum ett avsnitt om a-kassans betydelse för svenskt musikliv. Bland de intervjuade fanns Dennis Lyxzén, som påstod att ”alla band som någonsin nått framgång har duckat på Arbetsförmedlingen”. Det ligger det säkert något i. Ska man jobba heltid hinner man sällan bli så bra att man någon gång, eventuellt, kan försörja sig på musiken.
I dag, efter sju års alliansregering, har även arbetslöshet blivit närmast ett heltidsjobb. Samtidigt får kulturskolan allt mindre resurser, liksom allt annat som inte genererar direkt vinst. Så vad gör dagens unga musiker? Hur påverkas de av senare års politiska förändringar?
– Det enda som är bra är väl att man bygger så jävla mycket aggression, säger Vera Stigmar. De bästa låtarna är sorgliga, det går inte att förneka.
Jag träffar Randiga Rut på ett kafé i Stockholm. De bildades när Emma Wallerö, Karin Wallerö och Hanna Winberg åkte till Björkbackens musikkollo på Barnens ö i högstadiet. Där lärde de känna Vera Stigmar som hade åkt dit själv. När de behövde ett namn inför det avslutande kollodiscot föddes Randiga Rut. De säger att de inte riktigt har kommit över vistelsen än.
– Ja, vi pratar om det hela tiden! Kollo är verkligen det roligaste man kan göra, säger Karin.
– Och det är något som är till för alla. Avgifterna är anpassade efter föräldrarnas inkomster. Det är ingen klassfråga, säger Vera.
– Men allt som är viktigt dras ju ner på. Redan när vi åkte var det färre och färre barn.
I dag går hela Randiga Rut i trean på gymnasiet, utom Vera Stigmar som jobbar på förskola. Under det senaste året har de börjat få uppmärksamhet för sin musik. Dagen innan jag träffar dem har de spelat på en klubb på Södra teatern i Stockholm, och nu i kväll, ska de uppträda tillsammans med bland andra Linda Pira på en socialistisk fest i en förort.
Just deras politiska texter är kanske det första man reagerar på när man hör dem. I låtar som ”Individens val” och ”Tre dagar utan kött” blandas snygg akustisk stämsångspop med kritik av individualism, nedskärningar, och patriarkatet. Det är lätt att associera till svensk 70-talsprogg. Men sådant har de lyssnat på ”mindre än vad man kan tro”, menar Emma Wallerö.
– Det är mer texterna jag tycker är proggiga i sådana fall. Inte musiken särskilt mycket.
– Vi har ju ett väldigt enkelt sound, säger Vera Stigmar. Vi har inte haft trummor, håller inte på och mixar, då blir det ju… inte så tillgjort. Och det vore så himla konstigt att sjunga om något annat än det vi pratar om.
Hur tänker ni när ni skriver låtar?
– Processen har sett ungefär likadan ut hela tiden faktiskt, säger Karin Wallerö. Vi börjar med att skriva en text, eller bestämma ämne. Ofta blir det något som vi pratat om på sistone.
Även om enskilda låtar handlar om ett specifikt missnöje, anser Vera Stigmar att de har vissa tydliga genomgående teman.
– Till exempel har vi varit inne på att göra en låt som heter ”Individens val volym 2”. Det tar ju aldrig slut med detta jävla tjat om att man har ett eget val hela tiden. Men man märker att vissa av våra låtar blir inaktuella. I en har mer än hälften av politikerna vi sjunger om avgått. Den går så klart att applicera i alla fall, men ändå.
– Ja, eller när Filippa och Fredrik Reinfeldt skiljde sig! Då var vi tvungna att skriva om en text. Det förstörde lite, säger Karin Wallerö.
Jag frågar vad de har fått för reaktioner på bandet. Emma Winberg tror att de är för små för att ha haters, även om de en gång fick en kommentar på instagram om att de sög. Karin Wallerö betonar hellre hur mycket kärlek de får.
– När folk kommer fram på spelningar, det är jätteroligt! Jag blir så himla glad.
Vera Stigmar håller med.
– Det är en så bra tröst med Rut. När jag känner mig lite allmänt misslyckad är det skönt att tänka på bandet, och att folk gillar oss.
Hade ni räknat med det?
– Nä. Det var ju bara en kollogrej, säger Hanna Wallerö. Numera behöver vi inte heller tjata för att få spelningar. Folk bara hör av sig och vill boka oss. Så jävla coolt.
Jag frågar vad de har för planer för det kommande året. Alla säger att de vill spela in fler låtar, samt göra fler spelningar. Vera Stigmar säger att hon över huvud taget känner entusiasm inför dagens musikklimat.
– Innan vi började spela så mycket ute som vi gör nu hade vi en bild av att musikscenen inte var så rolig. Men när man kommer in i den upptäcker man att det finns en massa alternativ. Det finns jättemånga bra band som man inte märker.
