Jag letar förgäves efter Åsa Linderborgs Mig äger ingen på Stockholms stadsbibliotek. Det beror inte bara på att alla ex är utlånade, utan inledningsvis på att jag letar på fel hylla och efter fel namn. Boken hör inte hemma under H för skönlitteratur, utan under Lz för ”biografi med genealogi” (L), underavdelningen ”särskilda personer” (z). Den särskilda person – vars namn jag några dagar senare söker efter i Lz-hyllan på den enda av stadens biblioteksfilialer som har ett exemplar inne, Östermalms – är Andersson, Leif; författarens pappa. Klassificeringen skiljer Åsa Linderborgs bok från andra omtalade självbiografiskt influerade skildringar av arbetarklassliv på folkhemmets skuggsida, som Lena Anderssons Var det bra så?, Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland eller Susanna Alakoskis Svinalängorna. Till och med den senares dagbok, Oktober i Fattigsverige, får hålla till under H för skönlitteratur, även om dess drabbande Sverigebetraktelser varken är fiktiva eller sköna att ta del av.
Redan innan jag läst boken eller sett filmen konfronteras jag alltså med frågan om berättelsens relation till verkligheten. Och med den svårdragna gränsen mellan skönlitteratur/spelfilm och facklitterär/dokumentär historieskrivning. För i båda fallen handlar det om att sätta in enskilda händelser i en större berättelse, om att göra urval och anlägga perspektiv. Och i båda fallen bör, enligt mig i alla fall, ett mål vara att försöka förstå något lite mer om människan, historien och samhället. Om verkligheten alltså. Sedan kan man använda science fiction, spökhistorier eller halsbrytande satir för att nå det målet.
Därför är det också ofrånkomligt att i sista hand använda verkligheten – ens egna med nödvändighet begränsade insikter i denna stora, absoluta sanning som ingen någonsin kan fånga i dess helhet – som referenspunkt när man bedömer en bok eller en film. Naturligtvis underlättas denna bedömning på vissa sätt när ett verk direkt utgår ifrån historiska händelser och existerande personer. När, exempelvis, en film som Captain Phillips (recenserad i Arbetaren nr 42/2013)) förvandlar en somalisk pirat från kortväxt, illiterat tonåring till välväxt 28-åring som talar flytande engelska blir det ganska uppenbart att filmen vill manipulera vår sympati. Det som förvanskats och det som valts bort är i dessa fall många gånger enklare att påvisa och därmed det ideologiska perspektivet; den bild av verkligheten som verket bär på.
Åsa Linderborgs bok (facklitteratur enligt biblioteket, skönlitteratur enligt Wikipedia) konfronteras förstås också med nödvändigheten att välja och välja bort, tolka och gissa, i sin berättelse om pappa Leif, sönderarbetad metallarbetare, ensamstående och kärleksfull pappa, frihetslängtande och alkoholiserad ”knyta näven i fickan”-kommunist. Ett liv är långt, även när det är för kort, och det finns mycket vi inte vet ens om våra närmaste. Ändå är boken en imponerande skildring, inte bara av sin huvudperson, utan av 1900-talets politiska svenska arbetarklasshistoria. Den blir det genom sitt rika persongalleri ur författarens brokiga familj, som skär rakt igenom klassen från aktivister och revolutionärer till passiva reformister, från ryska revolutionen till nutidens förvirrade tröstlöshet.
Filmen, som med nödvändighet utgör ett urval ur ett urval, har här valt en annan linje. Små detaljer har ändrats på sätt som förstärker känslan av fiktion, men framför allt är det genom det bortvalda som helhetsbilden förskjutits ett antal grader. Persongalleriet har gallrats rejält. Fokus har lagts ännu tydligare på relationen mellan pappa och dotter. Resultatet är, å ena sidan, att jag upplever en starkare känslomässig identifikation med Leif Andersson, som finkänsligt gestaltas av Mikael Persbrandt utan att dennes stjärnstatus alls kommer i vägen. Men samtidigt förstärks bilden av pappa Leifs ensamhet ytterligare. Vi får intrycket att en närmast total brytning mellan pappa och dotter förekommit, något som boken motsäger. I filmen finns inte något sörjande barnbarn som älskat sin morfar.
Viktigare än så är dock den subtila förändringen av relationen mellan klass och politik som uppstår när Åsa Linderborgs mammas familj, med dess dubbla generationer av politiskt revolutionära arbetare, mer eller mindre försvinner ur berättelsen. Kvar blir huvudsakligen mamma Tanja Linderborg, klassresenären och riksdagsledamoten för V. Därmed uppstår en mer stereotyp bild av förhållandet mellan klass och politik, där arbetarklassen, genom Leif och familjen Andersson, framstår som reformistisk/passiv/realistisk (välj själv), medan politisk radikalism kopplas till skikt ur en aktivistisk/naiv intellektuell medelklass.
Det är en felaktig generalisering, bygd på snobbiga fördomar, att en filmatisering av en bok alltid är sämre eller ytligare än originalet. Här skulle jag dock vilja säga, se gärna filmen. Den är alls inte oäven. Men läs framför allt boken, om ni inte redan gjort det.
