Att föräldrar, rektorer, myndigheter, intresseorganisationer, poliser och andra auktoriteter förfäras av unga människors kulturpreferenser är varken unikt eller nytt. En undersökning bland amerikanska föräldrar i början av 00-talet visade exempelvis att skräckrockaren Marilyn Manson var den person i världen som de hatade mest. Manson var faktiskt sämre omtyckt än en viss Usama bin Ladin. Uppenbarligen var den mest ondskefulla handling de kunde tänka sig att någon skulle få deras söner att sminka sig och bära kvinnokläder.
I Sverige har etablissemanget förfasats över allt mellan dansbanor, ”videovåld” och rave. Arbetaren har tidigare rapporterat om hur myndigheter och poliser förföljer hiphop och reggae. Det är heller inte ett uteslutande borgerligt fenomen, som en kanske kan tro. En av de mest drivande i försöken att stoppa den nyligen nedlagda Furuviks Reggaefestival i Gävle är exempelvis en vänsterpartist. Förföljelserna sker dessutom ofta i mediaskugga. Många utövare menar att detta är en klassfråga. Hiphop och reggae är förorts- och landsbygdsfenomen, de underprivilegierades musik, som polis och myndigheter kan förfölja utan att innerstadsbaserade journalister från övre medelklassen bryr sig. Inga konstigheter egentligen. All bra kultur är ett hot mot makten. Så lite motgångar får en kanske räkna med.
Det var heller inte särskilt överraskande att Uppdrag Granskning i förra veckan kunde visa att profitskolor väljer bort de barn de inte tror de kan tjäna tillräckligt mycket pengar på. Målet för en profitskola är ju trots allt att göra så stor vinst som möjligt. Därför tackar vissa profitskolor nej till barn som är exempelvis är omotiverade, har låga betyg eller funktionsnedsättningar.
Det som möjligen kan ha förvånat är att barns kulturpreferenser är en av grunderna för den här sållningen. En kombination av det sämsta ur två världar, hänsynslös profitjakt och reaktionär kultursyn. Det behövs inte längre några krismöten med indignerade kuratorer. Profitskolor kan helt enkelt bara tacka nej till barn som gillar fel sorts kultur. Eller som skolchefen Greger von Sivers uttryckte det efter att ha jämfört barn med adhd med ruttna äpplen:
”Inte rap och death metal och allt vad det heter, den där äckliga destruktiva musiken, den vill jag ju inte ha i skolan. Då får vi problem och då får vi de här med kepsarna bak och fram och som ska rappa. Nej då kan de hålla på och rappa borta i Tensta och elda upp bilar där i stället för här, tycker jag”
Problemet är inte att skoledare – eller de ledarskribenter som uttryckt viss förståelse för von Sivers kultursyn – skräms av hiphop. Det är snarare en kvalitetsstämpel. Problemet är att vi inte längre har en skola öppen för alla barn. Till vissa skolor är bara de som är tillräckligt lönsamma välkomna. Inte nog med det. Världens mest marknadsextrema skolsystem tillåter dessutom personer med fascistiska värderingar välja och vraka bland barnen.
