Den franske tecknaren Jacques Tardi tillhör de verkliga veteranerna i serievärlden. Han är också en av de serieskapare jag verkligen saknar i den svenska utgivningen efter det att Horst Schröders vuxenserieimperium Epix/Medusa började gå på sparlåga. Som tur är har amerikanska Fantagraphics börjat ge ut hans böcker, med en viss eftersläpning, på engelska. Tardis eget konstnärskap (han tecknade också upp andras manus) går i huvudsak att att dela in i tre kategorier: steampunkhistorierna om Adele (som översattes och gavs ut på svenska av Bonnier Carlsen på 1970- och 80-talen), adaptionerna av bland andra Jean-Patrick Manchettes deckare, samt de historiskt dokumentära skildringarna. Goddamn this war! tillhör den sistnämnda kategorin och behandlar första världskriget. Historikern Jean-Pierre Verney har också tillfört en längre facktext som ett appendix till serien.
Första världskriget är ett av de mest exploaterade krigen rent litterärt. Där finns bland annat klassiker som Resa till nattens ände av Louis-Ferdinand Céline, Ernst Jüngers I Stålstormen, På Västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque och August Stramms expressionistiska diktsamling Tropfblut. Till skillnad från dem har inte Tardi, som är född 1941, någon förstahandserfarenhet av kriget, utan utgår ifrån arkivmaterial, inläsning och fantasier. Till hans föregående första världskrigs-skildring It Was the War of the Trenches medföljde en litteraturlista. Dessvärre ej denna gång.
Seriens huvudperson är en fransk svarvare som är skickad till skyttegravarna. Han berättar om medsoldater, strider och vardagsliv. Det finns inte någon stor intrig som följs, utan det är snarare rapporter från ett nu. En återkommande bifigur är hans tyska antagonist som blir ett slags följeslagare och en påminnelse om hur fienden inte är den främmande andre, utan en medmänniska som berättaren egentligen inte har något intresse av att mörda. I den sista delen tilltalas ett du som blir till soldatens och samhällets kollektiva erfarenhet: från kamouflagemakare till tyskfientliga präster, från kvinnor som tillfälligtvis emanciperas och tvingas arbeta i fabrikerna till koloniserade som måste lämna sina hemländer för att delta i sina herrars imperialistiska krig.
Berättaren är cynisk, kallhamrad och lakoniskt konstaterande. Genom greppet uppstår en humor, som kan påminna om hårdkokta deckare. Berättarjaget förmår inte att stå ut i krigets livsfarliga absurditet bland leran, blodet och döden, och tvingas därför in i ett kallsinnigt modus.
Här benämns det första världskriget som 1900-talets början, och det tydliggörs hur de tekniska förutsättningarna för krigföringen förändrades. Hur lansar snabbt ersattes av giftgas. Hur tekniken blev ett medel mot mänskligheten. Som Walter Benjamin skriver i Konstverket i reproduktionsåldern: ”I stället för att kanalisera floder leder [tekniken] in människoströmmen i skyttegravsbäddarna, i stället för att strö ut sådden från sina aeroplan strör den ut brandbomber över städerna, och i gaskriget har den funnit ett medel att på sitt eget sätt avskaffa auran.”
Tardis berättare konstaterar i linje med detta: ”In December the Nobel Prize in Chemistry was awarded to the German chemist [Fritz Haber] who had dedicated four years to perfecting the production of poison gas.”
Genomgående är seriesidorna uppdelade i tre horisontella rutor. I dessa omfångsrika scenerier får man en suggestiv inblick i detta historiska landskap med kläder, uttryck och ting. Jag kan bitvis distansera mig från det ruskiga bildliga innehållet och på ett närmast barnsligt sätt begeistra mig i detaljer. Men texten och ödena slår effektivt hål på en sådan fascination. Teckningarna är inledningsvis färglagda, men går successivt över i mer och mer gråskala med något enstaka rött blodstänk. På så vis skapas en förstärkning av historiens rörelse i kulören: hur kriget går ifrån en bisarr kollektiv övertygelse med närmast positiva konnotationer (ett krig för Gud, rättvisan, nationen och civilisationen) till ett jordiskt helvete som enbart krigsprofitörerna ser någon mening i.
Goddamn this war! är en gripande och politisk serieroman: till skillnad från många svenska politiska serier som enbart kan ses som debattartiklar med vidhäftade illustrationer, vilka snarare än konst blir propaganda med ett utilitaristiskt syfte, gestaltar Tardi en tid och skapar en förståelse för ett historiskt sammanhang, samtidigt som han visar på svårigheten i, men också nödvändigheten av att göra motstånd.
I de starka scenerna när en av soldaterna blir arkebuserad för att han har sjungit den antimilitaristiska sången ”Song of Craonne” konstaterar berättaren: ”What we should’ve done is load our rifles and shoot our commanders instead. Now that would’ve been a mutiny worth writing home about. Imagine if the Germans had done the same thing on their side. Instead, we watched Francois Paulet’s execution without moving a muscle. I wasn’t proud of myself at that moment.”
