Författaren Susan Sontag påstod en gång att hon inte kan skriva när hon reser. Alla intryck gör henne distraherad. Och visst – vem vill kämpa med en text när det finns en helt ny plats att upptäcka? Inget som händer i ens huvud lär vara mer intressant än att vandra längs en gata man aldrig varit på, bland byggnader man aldrig sett och människor man aldrig träffat. Att storögt och i tystnad låta sig omslutas av annat än sig själv.
Blaise Cendrars, född i Schweiz 1887, funderade mycket över resandets väsen. Som tonåring rymde han hemifrån för att arbeta som lärling åt en juvelerare i Sankt Petersburg. Exilen gav mersmak. Snart tog Cendrars Transsibiriska järnvägen österut, åkte sedan vidare till New York, för att slutligen slå sig ner i Paris. Därifrån företog han 1924 en resa med båt till Brasilien. Det är denna som skildras i diktsamlingen Reseanteckningar, som nu för första gången föreligger i sin helhet på svenska, tack vare översättaren Kennet Klemets och det lilla finländska förlaget Ellips.
Dikterna i Reseanteckningar följer i kronologisk ordning i ett slags loggboksformat. Stilen är öppen, registrerande, till synes okonstlad: ”Vi är i höjd med Bahia / Jag har sett en första fågel / Ett engelskt lastfartyg / Och tre valar på öppna havet”. Det krävande Parislivet är långt borta. Cendrars berömmer sig om att föra en så bekymmersfri tillvaro som möjligt och konstaterar med en sedvanlig överdrift att han nu varken läser eller skriver om dagarna. Men det är ”gott att leva”, och ”man måste få vara dum och glad”.
Som läsare ska man inte låta sig förledas av det oskuldsfulla tilltalet. Cendrars vet naturligtvis precis vad han gör; enkelheten är ett stilgrepp i precis lika hög grad som de formexperiment hans vänner ägnade sig åt hemma i Frankrike. Som sådant är det dock sublimt. Stundtals är Reseanteckningar så bra att jag bara vill dunka huvudet i väggen. Eller ännu hellre, dansa. Kanske för att texterna ligger så nära popmusikens i sin mästerliga banalitet: ”Vi vill inte vara sorgsna / Det är för enkelt / Det är för dumt”.
En olycklig konsekvens av Cendrars förkärlek för det enkla livet är en viss ädle vilden-retorik som kan vara svårsmält för moderna läsare. I São Paulo finns till exempel ”inga traditioner / inga fördomar”, vilket man nog måste vara firad europeisk författare vars resa finansierats av en mecenat för att inbilla sig. Den som tror sig kunna ha överseende med detta gör dock bäst i att införskaffa Reseanteckningar snarast möjligt. Det är ändå ett halvår kvar till solen.
Veckans tips: Om den nigerianske funkmusikern William Onyeabor är inte mycket känt, förutom att han släppte ett gäng märkvärdiga album runt början av 1980-talet. Senare uppgifter om att han studerat film i Sovjetunionen samt driver en mjölkvarn tycks inte vara bekräftade. Nu har i alla fall skivbolaget Luaka Bop givit ut en samling med några av hans bästa låtar. Den heter ”World Psychedelic Classics 5: Who is William Onyeabor?” och rekommenderas varmt.
