Det är en strålande vacker dag när den ovanligt ihärdiga sensommaren slutligen har övergått i höst. Solen lyser över Värmland och en frisk bris får Vänerns vatten att krusa sig. Europas tredje största sjö har ett medeldjup på 27 meter, men vid landhöjningen upp mot kuststaden Karlstad finns det ställen där en vuxen människa skulle kunna bottna. Det är därför som en koalition av intressenter – såväl storföretag som lokala ägarkooperativ – år 2008 riktade blickarna mot Gässlingegrund när Vindpark Vänern skulle anläggas. Och det är, i förlängningen, därför Stefan Bäckström och Pelle Nyhlén så snart vinden mojnar hissar upp sin specialkonstruerade plattform längs kroppen på vindkraftverk nummer fem.
– Vi kunde inte jobba på förmiddagen, det blåste för mycket. Plattformen är godkänd för 12 sekundmeter, men i praktiken är det omöjligt att arbeta när det blåser över 8, säger Pelle Nyhlén.
På avstånd ser vindkraftverken smäckra ut. Som höga, glest utplacerade träd på en slätt eller i en glänta. På nära håll är de i stället massiva, monolitliknande konstruktioner. Verket mäter 105 meter vid sin högsta punkt, omkretsen vid foten är närmare 30 meter, vingbladen är drygt 50 meter långa. Avståndet mellan vingspetsarna motsvarar en fotbollsplan.
– Bladen väger 13 ton styck, och då är det inget järnskrot i dem heller, säger Pelle Nyhlén.
Han och Stefan Bäckström både inspekterar och reparerar.
– Skador uppkommer alltid på blad. Partiklar i luften, eller hagel, snö och regn, allt sliter, säger Stefan Bäckström.
Stora skador ger sämre verkningsgrad, eller försvagar konstruktionens hållfastighet. Mindre gör att vatten kan leta sig in i bladen och orsaka frostsprängningar, berättar han.
– Bladets spets rör sig i 320 kilometer i timmen vid högsta vindhastighet, då blir det smällar när småkryp ligger och slår.
Slitage och skavanker repareras med glasfiberväv och epoxylim.
– Vi slipar upp skadan och smäller på en ny bit. Det är som att tapetsera, säger Pelle Nyhlén.
Kollegorna rör sig synkroniserat på plattformen. Så väl verktyg som kroppsvikt fördelas jämt, det som är av liten vikt på land får väsentligt större betydelse när höjd och väderlek adderas till ekvationen.
– Väder och vind rår vi inte på. Det är ett väldigt väderberoende arbete eftersom säkerheten måste komma i första hand, säger Pelle Nyhlén.
Väderprognoserna hålls under konstant uppsikt, oavsett om han befinner sig på 100 meters höjd eller har fast mark under fötterna, och det går sällan mer än några minuter mellan att Pelle Nyhlén sneglar på mobilen. Ett program skapar diagram av den aktuella vindstyrkan. Nya meteorologiska data laddas in var tionde minut.
– Nu blåser det tydligen 7,1 sekundmeter i toppen. Säger den det så är det väl så, konstaterar han.
De tekniska hjälpmedlen är dock bara just hjälpmedel. Allra viktigast är den personliga kunskapen om vädrets makter – vilka vindar som plötsligt kan byta riktning och under vilka omständigheter detta sker.
– En sådan här dag kan det inte komma en kastby. Men i kanten av ett mörkt moln kan det utan problem blåsa 15 sekundmeter även om våra instrument bara registrerar 8.
Att höghöjdsarbetets villkor är underkastade yttre omständigheter innebär att Stefan Bäckström och Pelle Nyhlén vissa dagar tvingas förbli markbundna. En kostnad som gör att många arbetsköpare väljer att förlägga uppdragen till våren och sommaren, då vindarna är mildare och luften har lägre densitet. Men i jämförelse med de mer traditionella metoderna utgör enstaka säkerhetspauser ingen besvärande utgift. Innan Stefan Bäckström och Pelle Nyhlén hissade upp sin plattform genomfördes alla reparationer från en flytande pråm, som krävde en besättning om 15 personer, till en kostnad av runt en miljon kronor per dag.
Men som en konsekvens av de ekonomiska och termiska realiteterna fyller höghöjdarna ofta varje möjlig lucka med arbete. Improduktiva dagar varvas med arbete från det att solen stiger tills att den går ned – vilket sommartid kan innebära runt 20 timmar.
– När vi väl är färdiga med det här verket ska jag lägga mig i fosterställning. Vindkraftverk är det vrångaste som finns att hantera, säger Pelle Nyhlén.
Den genre av höghöjdsarbete de verkar inom kallas ofta industriell klättring, eller industriellt reparbete, och namnet ger en ledtråd rörande dess ursprung. Grottklättrare – vana att hissa sig ned från höjder – tog under sent 1970-tal med sig sina repkunskaper till oljeriggarna i Nordsjön. Deras kostnadsbesparande kompetens blev hett eftertraktad, liksom möjligheterna till åtkomst i trånga utrymmen, och lönerna höga. För många klättrare var situationen idealisk. Några månaders intensivt arbete gav möjlighet att ägna resten av året åt passionen.
Industrins efterfrågan ökade, fler klättrare valde att låta hobbyn bli ett lönearbete, och yrket professionaliserades. I dag samlar branschorganisationen Irata drygt 200 medlemsföretag världen över och har certifierat runt 30 000 reparbetare.
– Mycket folk kommer från klättringen. Men nu ser vi att det kommer fler som lär sig yrket först och sedan utbildar sig i klättring, säger Stefan Bäckström.
– Jag har själv plåtslagarbakgrund. Det tar sex–sju år att bli duktig, men klättringen kan du lära dig på en vecka.
Stefan Bäckström har dock även en bakgrund inom klättringen.
– Jag har klättrat i Norge, i Italien, lite överallt. Mycket multipitching, där du använder flera replängder och säkrar dig i berget. Då handlar det om att lita på utrustningen, precis som här.
I Sverige är yrket ännu ungt, men precis som pionjärerna för några decennier sedan såg Stefan Bäckström en nisch som väntade på att fyllas med kunskaper han redan förfogade över.
– Jag minns att jag såg en kyrka där de hade byggt ställningar runt hela tornet för att kunna inspektera tornet. Jag tänkte: ”Där hade jag kunnat fira mig ned”. Jag ville göra det organiserat, hittade Irata och sökte mig dit.
Sedan dess har det blivit några torn. Däribland Uppsala Domkyrkas och Storkyrkans. Det senare under vintertid.
– Då var det dretkallt, som vi säger i Värmland.
Pelle Nyhlén kommer i stället från en annan bakgrund – som lärt honom det mesta om vind och plast.
– Jag har hållit mig på det blöta och jobbat heltid med tävlingssegling i åtta år. Det är därifrån plastintresset kommer, från duktiga båtbyggare jag lärt känna utanför Europa. Dessa blad är byggda exakt som våra master och skrov, säger han och pekar uppåt.
En hisstur som skulle innebära tortyr för den med klaustrofobisk läggning krävs för att ta sig upp till den så kallade cellen, vindkraftverkets hjärta och hjärna. Det är här dess jättelika blad är fästa och hit de matar den kraft rörelseenergin genererar. Det är också här tekniker kalibrerar dess instrument och programmerar dess funktioner.
Vid sidan av schemalagda rutininspektioner och underhåll är vindkraftverket obemannat vid normal drift. Cellerna vrider sig automatiskt för att fånga vindriktningen. Det låter ungefär som när en dinosaurie vrålar i en Hollywoodproduktion. Verken tas i drift när vinden når en hastighet av 4 meter i sekunden och slår av vid ungefär det dubbla. Vid full effekt producerar varje verk 3 megawatt.
Cellen svajar i vinden, och det skulle bokstavligt talat gå att bli sjösjuk 100 meter ovan sjön. Uppe på dess tak är utsikten över Vänern magnifik, i horisonten skymtar Kinnekulle. De blad höghöjdsarbetarna brukar hänga i, verkets armar, vrider sig ut för att fånga vinden i flykten.
– Visst är det lite coolt, säger Stefan Bäckström.
– Jag hade en bedrövlig morgon, först snubblade jag och slog i huvudet och sedan tappade jag frukosten i golvet. Då tänkte jag att: ”Jag ska nog inte ut på höga höjder i dag”. Men det gick ju bra.
Stefan Bäckström och Pelle Nyhlén klättar inte i vindkraftverk för att göra en klimatgärning, inspektionerna och reparationerna är ett jobb. Det hindrar inte att de har åsikter om miljö- och klimatkonsekvenser av vår energiförsörjning.
– För att ha ansvarsfrihet mot nästkommande generation är det bättre att bygga 1 000 sådana här än ett kärnkraftverk. Om de här slutar funka om 80 år har du inte målat in dig i ett hörn. Om det nu mot förmodan slutar blåsa, säger Pelle Nyhlén.
Vindkraften är dock långt ifrån oomstridd. Dess belackare hävdar att konsekvenserna för människor, djur och natur är långt ifrån klarlagda, och lokala protester är mer regel än undantag när nya verk planeras.
– Jag förstår den biten. Men detta är ändå ett sätt att slippa skämmas sedan, säger Stefan Bäckström.
Från cellens tak syns slutkonsumenten, den industrianläggning vid Vänerns strand som slukar den el vindkraftverken producerar.
– Det är lite roligt. Här producerar man grön el och kör den direkt till en fabrik som spyr ut avgaser. Vilken grej, säger Stefan Bäckström.
– Verkligen. Helt genomtänkt, säger Pelle Nyhlén.
