Sedan i mars i år har den specialinrättade Ersättningsnämnden tagit beslut om 921 ansökningar om ekonomisk kompensation för att, som barn, ha vanvårdats på barn- och i fosterhem. Men närmare hälften av de som ansöker blir utan. Enligt nämndens senaste siffror nekas över 42 procent ersättning.
– Det finns de som utsatts för försummelser och vanvård som inte är acceptabel men inte räcker till för att nå upp till den höga nivå som krävs för att få ersättning, säger Göran Ewerlöf, ersättningsnämndens ordförande.
En av dem som nekats ersättning är Marianne Lönnqvist. 1949 placerades hon i fosterfamilj. För Ersättningsnämnden berättade hon om hur hon under hela sin uppväxt fick stryk av sin fostermor, en mycket religiös kvinna som ansåg att fosterdottern ”smittats av ondska” vilken måste drivas ut med bestraffning.
– Jag blev kallad hora av min fostermor från att jag var tolv år. Jag berättade för barnavårdsmannen, som i sin tur berättade för min fostermor. Det ledde till att jag fick ännu mera stryk. Mer kan man väl inte göra för att förråda barnet, säger hon.
Ersättningsnämnden återger själva berättelsen i sitt beslut och konstaterar att misshandel skedde flera gånger i månaden. Nämnden skriver också att Barnavården helt tog fostermoderns parti och aldrig ifrågasatte förhållandena i hemmet. Nämnden skriver vidare att det inte finns anledning att ifrågasätta Marianne Lönnqvists historia.
Detta till trots avslutas hennes beslut med orden som möter alla avslagna ansökningar: ”Vid en samlad bedömning finner nämnden att det som sökanden berättat inte i ersättningslagens mening kan anses vara övergrepp eller försummelser av så allvarlig art att hon har rätt till ersättning.”
– Det är en bekräftelse på att lite skit får man ta: bara för att du tycker att du blivit illa behandlad tycker inte vi det. Du har inte blivit tillräckligt illa behandlad, säger Marianne Lönnqvist.
Den så kallade Vanvårdsutredningen konstaterade att omkring 250 000 barn varit omhändertagna mellan 1920 och 1994. Av dessa gjorde man bedömningen att omkring 5 000 har utsatts för vanvård. Marianne Lönnqvist tycker att det är futtigt att inte andelen ersatta blir högre än knappt 58 procent. Hon talar naturligtvis i egen sak, men även bland dem som faktiskt beviljats kompensation är kritiken mot den snäva bedömningen hård.
Curt Magnusson, som tidigare berättat i Arbetaren om den misshandel och de övergrepp han upplevde på de många barnhem han växte upp på, är en av dem. För honom var ersättningen viktig som ett erkännande av att staten felat mot honom – en ursäkt mer värd än den symboliska som barn- och äldreminister Maria Larsson framförde till de vanvårdade för två år sedan.
– Jag trodde inte det, men för mig var det här pappret en bekräftelse. Ursäkten tog jag inte så allvarligt på, säger Curt Magnusson.
Men trots detta är han kritisk mot nämndens bedömningsgrunder.
– Jag har fått många samtal från människor som har varit utsatta för samma saker som jag, men som har fått avslag. Det är som om det vore ett lotteri. Man har blivit misshandlad, våldtagen, men ändå får man inte sin ersättning, säger han.
Nämnden hade i början av veckan registrerat 3 484 ansökningar. Av Ersättningsnämndens egna siffror framgår att de nekande besluten ökar. Samtidigt minskar också antalet nya ansökningar.
Marianne Lönnqvist frågar sig om det inte är så att nämnden är extra hård i sin bedömning för att avskräcka utsatta från att söka. Men enligt Göran Ewerlöf är det inte en del av uppdraget.
– Det är inte vår avsikt på något sätt. Vi försöker göra en så rättvis bedömning som möjligt. Då kan det få sådana konsekvenser, men det har vi inte kunnat förutse, säger han.
