Vi befinner oss i vårdsvängen. Ett äldreboende i Linköpingstrakten. I ett av rummen hittas på morgonen den 79- årige mannen död, hängd i sladden till sin larmknapp. Ett typiskt självmord, en gammal människa som inte orkat längre. Eller?
Att detta äldreboende är privatägt och slimmat intill minsta blöja. Att personalen med slitet, värken tröttheten, orken och vänligheten och medkänslans ryggrad går på knäna, reflekterar de inte över. Inne i salarna, i slitet, finns det ingen ork att uppröras över att ägaren är rik som ett troll och på väg att bli ännu rikare genom en försäljning till amerikanska riskkapitalister som ser stora avansmöjligheter i handeln med vård av svenska åldringar.
Att hitta personer med motiv att döda mannen i rum nummer sju på Kerubens äldreboende är inte svårt märker poliserna snart. Att åldringen som just hittats med kroppen full av sömnmedel, hängd i sitt rum, gjort sig känd som en argsint kritiker till hemmets profithungriga ägare, är kanske inte en helt ovidkommande detalj i kommande utredning.
Det är den sjunde fristående boken om kriminalinspektör Malin Fors som har öppnats. Den inte helt samlade kriminalinspektören rycker i trådarna och tar sig långsamt inåt i nystanet av egoism, sorg, bitterhet, kriminalitet, iskyla och galenskap. Parallellt löper historien om hennes kamp mot ett molande alkoholbegär, en skadad självkänsla och mänskliga relationer känsliga som vinden. En människa utan roder, som ändå är bra på det hon gör. Och hon ser sin dotter, alldeles för lik henne själv, en flyktens vindpust. En närhet och ett avstånd som plågar. Igenkänning och främlingskap.
Men mordhistorien då? Eller idéromanen, som jag skulle vilja kalla den. Mons Kallentoft förnekar att han har en politisk agenda med sitt skrivande. Men det här är en berättelse om girigheten när den är som tydligast. Där pengarnas arrogans styr. Där ekonomins ekvationer står sig själv närmast. Finansmannen, Hans Morelia som köpte detta vårdhem i ren spekulation, vilken är hans roll i morddramat?
Morelia framställs inte som en ond människa, snarare aningslös. Oförmögen att se in i andra människors liv. Men är han helt i ovetskap om att han utnyttjar svaghet och sjukdom och allas gemensamma tillgångar för att berika sig själv? Har han någon känsla över sin egen skamlöshet, så skamlös man kan vara för att göra en sådan sak? Kanske måste man älska skammen. Malin Fors misstänker faktiskt att han njuter av den.
Hon ser ägaren som en välkammad man. Men också en helt onödig man. Ingen filosof, ingen tänkare. Arrogant, besatt av pengar. En man som genom sin supereffektivitet inom det ekonomiska spelet säkerligen har fler än en åldrings liv på sitt samvete, spekulerar hon.
Och äldreboendet Keruben, ett av de 70 vårdföretag han för närvarande äger, är nu på väg att säljas till amerikanska riskkapitalister. Och hur mycket ser deras ekonomiska diagram till det faktum att det handlar om mjuka värden? Och att vårdpersonalen sliter under orimliga scheman och obetydliga löner. Det var den typ av iakttagelser som även den gamle pensionären, som hittades hängd, störde sig på.
Malin Fors ser sig utsedd att försvara världen mot girigheten som doftar som en ”sommaräng där blommorna döljer ett kadaver”. För ”straffas bör de som skor sig på andras lidande.”
Jag kan inte annat än läsa ut en rungande kritik mot cynismen i det nya samhället där människovärde är till salu. Halva dygn i bajsblöjor, variga liggsår, obefintlig mänsklig kontakt. En standard som är helt avhängig det som är ekonomiskt mätbart. Och vad är ekonomiskt mätbart på ett äldreboende? Hur mycket kostar en gammal människas sista tid? Allmännyttan är satt på undantag. Konkurrensen ler segervist. Herregud vad det finns saker att spara på om man bara vill. Välkommen framtid.
För vissa är Kallentoft en skribent, känd för att älska mat och frosseri. I denna bok finns ingredienserna till en riktigt stark och välbehövligt nyttig soppa i samhällskritikens namn. Men det är inte författarens avsikt, har han sagt i intervjuer. Han vill bara väcka känslor och ge läsaren en förhöjd livskänsla. Så synd, han har ju valt en så tacksam deckarmiljö. Han har rört sig bland ett överskott av skummisar och makabra missförhållanden värda att rota i. Men han har inte till fullo använt det han hittat. Det gör mig besviken. För alla dessa ingredienser till en delikat kryddad måltid blir liksom bara till en dagens rätt – som ska passa alla. Och själva mordgåtan, den smakar bara torrt och förutsägbart. Synd på så rara ärtor.