”Hur känns det att vara den sexuella revolutionens ansikte?” undrar en intervjuare i ett kollage av medieröster i filmens inledning. Linda Traynor (världsberömd under artistnamnet Linda Lovelace, född och död som Linda Boreman, men just där och då gift Traynor) ligger i badkaret och röker. Hon har nyligen spelat huvudrollen i historiens mest kända porrfilm, Deep Throat (Långt ner i halsen, 1972). Filmen lär ha spelat in 600 miljoner dollar. Linda Lovelace fick 1 250 dollar i lön. Fast dem lär maken Chuck ha tagit hand om.
Frågan ovan innehåller två påståenden. För det första, att en sexuell revolution verkligen ägt rum – en radikal kollektiv frigörelse, ett omkullkastande av sexualpolitiska maktstrukturer. Och för det andra, att det är porrindustrin som bäst representerar denna revolution. Det är påståenden som filmen Lovelace ägnar 80 av sina drygt 90 minuter åt att effektivt mala sönder.
Regissörerna Rob Epstein och Jeffrey Friedman (The Celluloid Closet, Howl) skildrar Linda Lovelaces liv i två huvudakter, inramade av en prolog och en epilog. Prologen plockar upp Linda Boreman (Amanda Seyfried) ett par år före Deep Throat. Hon är en naiv och blyg 21-åring, med en personlighet som mer påminner om en 14-årings. Hennes strängt moralkonservativa mamma håller henne hårt och tvekar inte att ge dottern en örfil om hon kommer för sent hem på kvällen. Pappan, pensionerad polis, sitter mest tyst med blicken i tidningen eller på tv:n. Vi får veta att Linda fött en pojke ett år tidigare men att barnet adopterats bort av mamman (”hon sade att jag skrev på papper om omskärelse”, berättar Linda). Det är lätt att se att det kvävande, glädjelösa hemmet får Linda att falla för den tolv år äldre barägaren och tredjeklassplayboyen Chuck Traynor, som i början agerar den perfekte gentlemannen.
Huvuddelen av filmen utgörs därefter av två olika versioner av Deep Throats tillkomsthistoria, som samtidigt är berättelsen om Lindas och Chucks äktenskap. Den första akten är en farsartad version av porrindustrins självbild. Här har vi ett gäng glada och empatiska män, som visserligen gillar att nypa rumpor och ser till att behålla det mesta av pengarna för sig själva, men som inte desto mindre är gentlemän när det gäller. Linda Lovelace är nymfomanen vars sexualitet de frigjort. Nu hyllas hon respektfullt som drottning i ett kungadöme regerat av en charmerande Hugh Hefner gestaltad av James Franco.
Den andra akten bygger på Linda Lovelace egen bok, Ordeal (1980), författad då hon lämnat branschen. Många av scenerna från den första akten dyker upp igen, men nu i mörka, brutala versioner. Det råder inget tvivel om att det här också är regissörernas verklighetsbild. Och det känns förstås helt rätt. Visserligen ifrågasätts Linda Lovelace trovärdighet ofta i medier, men diskussionen brukar handla om sådant som om hon överdrev när hon påstod att hon spelade in Deep Throat under vapenhot eller om huruvida Chuck Traynor slog henne varje dag eller bara någon gång ibland. Och hur hårt slog han egentligen? Ungefär.
En nyckelscen i denna andra akt poängterar sambandet mellan Lindas uppväxt och hennes fortsatta öde. Chuck har strax efter giftermålet börjat misshandla Linda och tvingar henne att prostituera sig. En kväll flyr hon till föräldrahemmet. Hon ber mamman om att få stanna. Men mamman kör Linda på porten med uppmaningen att gå hem och lyda den make ”Gud gett henne”. Tydligare än så kan inte relationen mellan den patriarkala familjen och porrindustrin beskrivas. Den senare profiterar på den förra. Inget särskilt revolutionärt i det.
Desto märkligare är då filmens epilog, som utspelar sig kring 1980. Linda, nu omgift Marchiano och mamma till en son, medverkar i en talkshow med anledning av sin nyutkomna bok. ”Jag kan äntligen vara mig själv. Jag är mamma och hustru. Det är där jag finner min glädje”, förklarar hon.
I filmens allra sista scen återförenas hon, och hennes lyckliga kärnfamilj, med föräldrarna, i ett allmänt kramkalas på trappan till det hus hon tidigare drivits ut ur. Vi lämnas med detta lyckliga slut, med en Linda Marchiano pånyttfödd som ”sig själv”, som ”mamma och hustru”, trygg i familjens sköte.
I verkligheten skilde sig Linda Boreman också från sin andra make. Enligt henne drack han och var våldsam. Hon fann alltså aldrig lyckan, eller ”sig själv”, genom att reducera sig till en könsbestämd roll inom kärnfamiljen. Men, efter att ha gått hårt åt denna institution i filmens centrala delar, väljer regissörerna ändå att avsluta med en sentimental hyllning till den. Tydligen lät man på ett sent stadium detta slut ersätta planerade scener från huvudpersonens år som anti-porraktivist vid sidan av ledande samtida feminister (redan inspelade scener med Sarah Jessica Parker som Gloria Steinem klipptes helt bort). Resultatet är att det i den färdiga filmen inte finns ett spår av några andra kvinnoroller än de som hittas längs det gamla stråket mellan hora och madonna.
