I en essä om den amerikanske författaren David Foster Wallace utvecklar Zadie Smith en tanke om att alla bra författare förenas i avsikten att ge läsaren någonting. Att inte bara visa upp sig själv och sin briljans, utan också förmedla något substantiellt. Fylla läsaren med något. Se till att hen går därifrån tyngre än hen var innan, som Smith uttrycker det.
Betyder det att alla bra författare är moralister? Kanske. David Foster Wallace var det i alla fall garanterat. Hela hans gärning kännetecknas av en oförvitlig tro på kommunikationens nödvändighet. På att språket, om det används rätt, faktiskt kan göra oss lite mindre ensamma, och att det är något vi måste begripa för att inte gå under.
Som insikt är det kanske inte vidare intressant; vem, på den här sidan Wittgenstein, håller inte med om det? Som gestaltat estetiskt ideal är det något helt annat. David Foster Wallace hade en alldeles egen litterär stil. Spränglärd och samtidigt förment nonchalant, med vindlande långa meningar som kan ha hur många bisatser som helst. För att inte tala om fotnoterna: i genombrottsromanen Infinite Jest är de 338 stycken. Det behöver knappast sägas att det är utmattande att läsa David Foster Wallace. Men det är det värt. När han är bra är han överjordisk.
Med andra ord är det strålande att förlaget Natur & Kultur och översättaren Alva Dahl har bestämt sig för att överföra DFW till svenska. Förra året kom debuten Systemets sopkvast samt den postumt ihoppusslade Blek Kung. Nu ger man alltså ut en samling bestående av kortare texter, i form av så väl noveller som sakprosa. Urvalet är generöst och därför något ojämnt. Här finns till exempel det omåttligt plattitydtyngda tal som DFW höll för avgångsklasserna på Kenyon College, och som efter hans självmord 2008 har upphöjts till något slags delbar självhjälpstext för intellektuella.
Å andra sidan finns här också mycket som är rent genialiskt. Till höjdpunkterna hör essän om hummerfestivalen i Maine, liksom texterna hämtade ur den konceptuella novellsamlingen Brief Interviews with Hideous Men. Här får just vidriga män berätta i detalj om sina förehavanden. Det är som ett ”Ring P1” med idel högutbildade sociopater. Intervjuaren hörs bara genom ett stumt ”F.”, för fråga, vilket liksom understryker den solipsism som hela DFW:s verk tar avstånd från. Männen är avskyvärda just för att de inte ser några andra än sig själva.
Av essäerna handlar två om tennis. Den ena, mindre spännande av dem, är en reflektion över DFW:s karriär som lovande ungdomsspelare från en amerikansk landsbygd underkastad intrikata meteorologiska nycker. Den andra handlar om den schweiziske stjärnspelaren Roger Federer, som DFW åker till Wimbledon för att intervjua. Själva mötet utgör dock en obetydlig del av helheten. Mest sitter DFW på läktaren och reflekterar över tennisens sublima kvaliteter, och hur dessa uttrycks i Federers spel.
Det intressanta med den här essän är att den på ett avgörande plan skiljer sig från vad som annars brukar klassificeras som ”bra sportjournalistik”, som ofta styrs av uppfattningen att sport egentligen handlar om människor, klass, politik; eller vad som helst, förutom just sport. (Se magasinet Offside) Det är inte nödvändigtvis helt fel. Däremot finns det så klart ett moment inom sport som inte är så mycket annat än sport, och som i dessa betraktelser ofta förblir oartikulerat.
Delvis beror det nog på hur idrottens logik skiljer sig från konstens och litteraturen. De senare är levande, processartade, håller det outsagda lika högt som det sagda; kort sagt, inbjuder till ett essäistiskt och tolkande förhållningssätt. Inom sporten däremot är det bara resultatet som räknas. En förlust är liksom en förlust, oavsett om den är vacker eller inte. Den har samma värde som en felaktig ekvation. Och vad kan man skriva om en sådan?
David Foster Wallace hanterar detta förhållande genom att förtrolla sitt material. Federer blir i hans tappning en konstnär, eller snarare ett konstverk, som bryter mot såväl gravitation som mot idrottens själva form. Han ljuger, helt enkelt. Och som han gör det! Jag har aldrig sett en hel tennismatch i hela mitt liv, men när jag läst färdigt essän tillbringar jag en timme på Youtube med att titta på klipp med Federer. Jag förstår verkligen ingenting. Men på något vis känner jag mig tyngre.
