Detta är vad vi har. En regngrå morgon i Malmö. Våt asfalt i ett helgöde industriområde. En dag som sakta börjar i mitten av oktober. Låt oss förstå vad det är som händer. Två elefanter kramas utanför en byggnad. Om tio minuter börjar deras arbetspass. De tunga dräkterna gör att de rör sig långsamt. Nästan tafatt. Som om någonting fattades dem. De har överdimensionerade huvuden, stora magar, klumpiga fötter. Deras sikt och hörsel är begränsad så de står rakt emot varandra och gestikulerar med armarna. Det tar ett tag innan vi förstår. De verkar skämta, tar några försiktiga danssteg, sedan klappar de varandra ömsint. Nästan kärleksfullt.
När de ser att en praktikant kommer för att ställa upp ytterdörren, vänder elefanterna sig om och tittar ut över industriområdet. De tar djupa långsamma andetag. Detta är deras arbetsdag som nu börjar. I ren vidskepelse klappar båda elefanterna det röda dinosauriehuvudet som står vid ingången. Det är en rutin som skapar trygghet. Sedan de går in. Den gamla industrilokalen är nästan folktom. Som om den alltid varit det och skulle förbli så. En anställd bär ut från lagret och fyller på kyldisken. Ser till att det finns tillräckligt med muggar och servetter. En annan anställd inspekterar snabbt alla toaletter så att de är städade. Sedan stänger hon dörrarna medan den artificiella lukten av blommor hänger kvar. En sista snus innan hon ställer sig i kassan.
Utanför håller de första barnfamiljerna på att parkera sina bilar. När parkeringsplatserna tar slut kommer de stillastående metalldjuren att sprida sig ut över industriområdet. Det är en stor tyst våg som inte drar sig tillbaka förrän mörkret träder in igen. Under natten kommer asfalten att ligga helt öppen för stjärnorna.
Fast inne på leklandet förbereder man sig nu in i det sista. När barnen till det första kalaset kommer in så sätter man på musik. Tonerna från en gammal amerikansk musikalfilm. En barnkör vars röster väller ut ur högtalarsystemet. En sprucken sång som fyller den tomma lokalen medan barnen från kalaset tittar sig förväntansfullt omkring! En värld med plastpalmer. Dinosaurier som hänger i snören. Väggmålningar. Små rum där barnen äter hamburgare innan de springer ut för att leka. Star Wars och superhjälte-lampor på väggarna. En storm av barn tar sig fram. Små varelser vars ben och armar arbetar sig genom leklandet.
I utkanten av denna värld sitter trötta föräldrar. Medelålders människor som försöker överleva. En man klappar sin sambo, hennes underarmar är tatuerade, de är båda slitna av vaknätter. Väggmålningar av spindelmannen och Captain America vakar över dem när de lutar sig tillbaka i stolarna och blundar.
I ett hörn av den stora lokalen står en sammanbiten pojke. Maskinernas sken reflekteras i hans ögon. Ett svagt syntetiskt ljud hörs när ett nytt mynt läggs i. Pojken har sparat sin veckopeng i månader för att lära sig mästra Giga-maskinen. Tvåhundra kronor i mynt. Med stadig hand för han gripklon ned mot mjukisdjuren. Systematiskt lyfter han upp dem, plockar ut de små kropparna ur maskinen och lägger dem i en hög bredvid sig. När han är klar kommer han att dela ut djuren till de andra barnen på kalaset. Det viktiga var att lära sig hur maskinen funkade. Nu vet han. En kvinnlig anställd gömmer sig på en av kundtoaletterna. Bara för att komma undan för ett litet tag så har hon gått och kissat. Med byxorna vid knäna och mobiltelefonen i handen så sittdansar hon till musiken från de små högtalarna:
Do you enjoy the mess Im in?
The bill collectors are calling
But so is the liqour store, and it’s only half past three
For the first time I understand my old man
There’s no slippin’ when you’re all tied up
Om vi reser oss upp från allt detta och tittar ned på det som om det vore en karta ser vi alla delar som fogas ihop till den samtid vi har. Ifall vi utgår från de lekande barnen kan vi dra vårt finger längs med kartans linjer. Precis bortom den yttre ringvägen har vi Kvarnby folkhögskola som brändes ned. Röklukten har trängt ned i den fuktiga marken. Norrut – mot Burlöv – ligger flyktingförläggningen Mosippan som Andrzej Tichy skrev om. De gamla barackerna har äntligen försvunnit men barnen finns kvar där. Detta är staden där minnet av den stora husockupationen 1990 är ett nybyggt köpcenter som håller på att kollapsa. En stad där en moderat kommunalpolitiker rånade en bank för att sedan försöka skylla på Saddam Husseins säkerhetstjänst. Över hela Malmöområdet kan vi se lägenheter och radhus som säljs exekutivt. Priset vi får betala för en skuldbaserad ekonomi. Vi låtsas inte om detta. Vi har fortfarande en kommun som hoppas på att välståndet ska sippra ned från de rika.
Det finns inget magiskt med detta landskapet. Europas norra utmarker. Gamla slagfält, benknotor som sticker upp ur marken. Ernst-Hugo Järegård vakar över oss. Han säger det vi alla vet: ”Så upptäcker man att pågen inte är klok. Det är en riktig byidiot. Va? Fy fan!”
Människor som driver omkring, försöker hitta fotfäste. I morgon kommer en ny reklamkampanj att startas, vi ska alla bli lyckliga. Detta är vad vi får.
Mattias Jeschko-Edberg är aktuell med diktsamlingen Eldträd tidig morgon.
