Helvete eller paradis? Hedonistisk utopi eller incestuös mardröm? Högklassigt tantsnusk eller subtil rysare? Jag blir inte riktigt klok på Perfect Mothers (också känd som Adore eller Two Mothers). Och det är förmodligen meningen.
Själva grundstoryn, som bygger på Doris Lessings novell ”The Grandmothers” från 2003, är annars förrädiskt enkel. Lil (Naomi Watts) och Roz (Robin Wright) har levt i en närmast symbiotisk vänskap ända sedan barnsben. De bor grannar i den australiensiska kustidyll de växt upp i. De har gift sig och fått varsin son, som också de blivit bästa vänner. Dessa fyras liv kretsar kring varandra. Makarna/papporna förpassas ut i marginalen, genom död (Lils man begravs i filmens andra scen utan att ha setts i bild) respektive skilsmässa. När sönerna är i 20-årsåldern inleder Roz en sexuell kärleksrelation med Lils son Ian. Snart gör Lil och Roz son, Tom, detsamma. Några år senare skaffar både Tom och Ian jämnåriga partners och får varsin dotter. Men deras begär efter Lil respektive Roz går inte att undertrycka.
Det hela utspelar sig i en miljö som är absurt vacker, som hämtad ur något fotoreportage i Hänt i veckan från ett av dessa avskärmade ställen där kungligheter tillbringar sina smekmånader. Vattnet glimmar smaragdgrönt, kullarna runt den lilla bukten prunkar av kompakt grönska, sanden är glänsande vit och solen blänker på de surfande unga männens hårlösa, rippade, saltvattenstänkta kroppar, medan deras mammor/älskarinnor avnjuter en drink och betraktar dem kärleksfullt/lystet: ”De är som gudar.” Det är vuxenversionen av Edens lustgård eller kanske snarare Peter Pans Neverland. Det handlar ju trots allt om att vägra släppa taget om barndomens relationer, om att vägra ”växa upp” i enlighet med omgivningens förväntningar.
Den franska regissören Anne Fontaine har gjort filmer som sticker nålar i kärnfamiljen och idealet om den livslånga monogamin åtminstone sedan Kemtvätten (1997), där det strävsamma ägarparet till titelns etablissemang får sitt 15-åriga slentrianäktenskap omskakat av mötet med en ung dragshowartist. I hennes förra film, komedin En bohem i Paris (2011), var det en hemlös hantverkare som komplicerade ritningarna för ett välbärgat akademikerpar bosatt i stadens elegantare kvarter.
Men i Perfect Mothers är rollerna ombytta; det är äktenskapet och kärnfamiljen som kommer utifrån och hotar att förstöra etablerade relationer. Både Tom och Ian pressas av konventionens krav in i redan från början dömda relationer. Men det är oklart på vilken sida felet ligger. Bejakar filmen dessa starka kvinnor som vägrar offra sin vänskap för en hustruroll? Som lever ut sin sexualitet och gör det män, på och utanför filmens värld, så mycket oftare fått samhällets godkännande att göra? Eller har de genom sitt oansvariga handlande dömt sina söner till samma eviga omognad som de själva lider av? Är det en psykologisk rysare som bara kan sluta i tragedi – i livet bortom eftertexterna – när insikten om alltings förgänglighet slutligen kommer, med ålderdom och död? Utopi eller mardröm?
Svaret på frågan beror delvis på hur man ser på Peter Pans uppmaning till oss att inte växa upp. Är vuxenlivet en fälla? Som kan undvikas? Var går gränsen mellan det som är nödvändigt eller av godo, å ena sidan, och det som är en förtryckande ideologisk konstruktion, å den andra, när det gäller de vuxenroller vi förväntas växa upp till? Hur mycket av den goda barndomens värld av lek, passionerad vänskap och hedonism måste offras på det ansvarsfulla vuxenlivets altare?
Redan från allra första scenen – där Lil och Roz i tioårsåldern delar en souvenirflaska sprit på badbryggan, medan solen och vattnet glittrar i kapp med flickornas leende ögon – ställer filmen med en sofistikerat medveten övertydlighet frågan om njutningens relation till synden. Den bärnstensblänkande alkoholen är samtidigt det som skaver och det som gör denna tillbakablick så perfekt nostalgisk. ”Too much of a good thing is wonderful”, lär skådespelerskan Mae West ha sagt. ”Härligt härligt, men farligt farligt”, sjöng Björn Skifs. Det kan vara svårt att skilja på det som fördärvar oss och det som gör våra liv värda att leva. Omöjligt rentav. Livet kan vara en förförisk rysare. Kanske är det ändå det som Anne Fontaines film till sist också är.
Eller inte. Kanske är det en allegori över en bortskämd borgerlighet, så mentalt isolerad och självupptagen att den inte ens orkar lyfta blicken från den egna naveln för att hitta en kärlekspartner. Luis Buñuel förklädd till Sidney Sheldon. En sak står i alla fall klart, Naomi Watts har nu, efter Diana, också medverkat i det här årets näst märkligaste film.
