Sedan jag flyttade från Stockholm händer det att jag skäms lite över min hemstad, eller snarare över de bilder som ges av dess invånare som lattedrickande huvudstadsbor vars relation till naturen består av att åka till det som kallas ”landet” ett par gånger om året. Jag minns när en moderat politiker ville hugga ned några grönområden som ansågs viktiga för den biologiska mångfalden. Politikern skakade av sig kritiken. Varför måste sådana här diskussioner alltid hamna på ”skalbaggenivå”, klagade hon i Svenska Dagbladet. Det här var ”otrygga skogsområden med ruttna träd nära där människor bor”, fortsatte hon och ställde på allvar frågan om biologisk mångfald mot stockholmarnas trygghet. Där satt jag, nyinflyttad till en liten stad i Småland, och läste att stockholmare var rädda för gamla träd.
För att förstå hur detta resonemang är möjligt måste man förstå hur trygghet kommit att bli ett kardinalbegrepp i det politiska talet. Viljan att värna folks trygghet, eller snarare upplevelse av trygghet, har blivit ett så centralt inslag att de flesta partierna har begreppet i titeln på sina kriminalpolitiska program.
Till stor del handlar det om en trygghet som tar fasta på just upplevelsen av offentliga miljöer, alltså en fokusering på fysisk, snarare än social och ekonomisk trygghet. En central tanke i detta är att otrygghet delvis kan designas bort, ett resonemang som hämtar stöd i politiskt populära teorier som hävdar att företeelser som på olika sätt signalerar oordning kan skapa oro och dra till sig brottslighet. Det är därför klotter, olaglig affischering och till och med gamla träd måste bort.
Men enligt detta synsätt kan otrygghet också skapas av att fel sorts människor syns i det offentliga rummet. Hemlösa, missbrukare och tiggare blir här till symboler för den oordning som riskerar att skapa oro hos de laglydiga medborgare vars ”livskvalitet” därigenom anses hotas. När flera partier väljer att lyfta frågan om ett eventuellt förbud mot tiggeri, senast på Moderaternas och Sverigedemokraternas partidagar, är det därför inte särskilt förvånande. Viljan att förbjuda tiggeri motiveras förvisso med omsorg om tiggarna själva, eftersom dessa påstås vara offer för organiserad brottslighet, ett argument justitieministern dock haft uppenbara problem att ge belägg för.
Men vad är det som ska värnas här? Är det tiggarnas reella behov av trygghet eller den upplevda känslan av trygghet hos de som passerar förbi? För om gamla träd anses räcka för att skapa otrygghet, vad ska då inte sägas om de fattiga människor som genom sin blotta närvaro skapar olustkänslor hos förbihastande konsumenter? Men människor är inte lika lätta att designa bort, så man ropar efter förbud.
