Jan Assmann räknas som en av världens främsta egyptologer och även som en mycket framstående kännare av judendomen i det forntida Israel.
I Monoteism och våldets språk gör han en kontroversiell och omdebatterad koppling mellan tron på en Gud, exklusiva sanningsanspråk och våld. Nu finns denna provokativa och tankeväckande skrift på svenska.
Assmann diskuterar till att börja med monoteismens anspråk på exklusiv tillbedjan. Att ett sådant anspråk finns är uppenbart och okontroversiellt. Som första budet lyder: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (Bibel 2000).
Mer kontroversiell är Assmanns tolkning av sådana exklusivitetsanspråk. Hans utläggningar till den änden är mycket lärda och ganska snåriga. Som framgår av Ola Sigurdsons givande inledning ser Assmann monoteism som en kulturell semantik där kanoniska heliga texter med absoluta anspråk etableras. Genom att skapa gemensamma minnen skapar kanon även gemenskap mellan människor.
Enligt Assmann är andra budet, ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild” (ibid), en direkt respons på bildkulten i det forntida Egypten. Det judiska folkets religion avskärmar sig från ett annat folks religion genom avståndstagande från detta andra folks religiösa seder.
Avståndstaganden från andra folks religiösa seder är legio i Gamla testamentet. Gud bestraffar på ett våldsamt sätt judar som dyrkar främmande folks gudar eller på annat sätt låter sig påverkas av andra folks religiösa kult. Gud kräver också extrema våldshandlingar mot folk med annan religiös identitet än det judiska folket.
Att monoteismen i Gamla testamentet i den meningen kan beskrivas som intolerant och tribalistisk torde alltså också vara helt klart och okontroversiellt. Mer kontroversiellt är vad detta betyder i dag, och hur det kan eller inte kan tillämpas på samtiden.
Monoteismen som Assmann beskriver den skulle kanske med den amerikanske sociologen Robert Putnamns terminologi kunna benämnas som ett exempel på bonding capital. Ett kulturellt kapital som skiljer människor ur olika samhällsgrupper åt, i stället för att förena dem. Genom att skapa ett vi och ett dom gror konflikter och våld.
Utmärkande för monoteismen är i så fall även att våldsamheten ideologiskt finns inbyggd redan i det kulturella kapitalet. Detta måste inte nödvändigtvis vara fallet för alla samhällsgrupper med ett kulturellt exklusivitetsanspråk som separerar dem från andra.
Det är ju till exempel uppenbart att hinduiska eller andra religiösa organisationer som saknar absoluta sanningsanspråk likväl kan tendera att agera sekteristiskt och våldsamt med motivering i sin ideologi.
Här ser vi också ett tydligt problem med Assmanns koppling mellan monoteism och våld. Empiriskt verkar den kunna ifrågasättas i viktiga avseenden. Till exempel kan man tänka på Jehovas vittnen som inte gjorde våldsamt motstånd mot naziregimens brutala förtryck. Tvärtom var de omvittnat fredliga och hjälpsamma. Till och med under extrema omständigheter i de koncentrationsläger som de ofta relativistiska och nyhedniska nazisterna placerade dem i.
Kväkarna är kända för sin pacifism. Deras monoteism tar sig uttryck i en respekt för vad de uppfattar som det gudomliga inre ljuset i varje människa, oavsett tro. 1600-talskväkaren George Fox tillskrivs citatet ”Vi vet helt säkert, att Kristi ande som leder oss till allt sant aldrig kommer att leda oss till krig eller våld mot någon människa, varken för Guds rike eller för något rike på jorden”. Intressant nog är kväkarna heller inte särskilt intresserade av verbal bestämning av sin tro, fast de är monoteister.
Naturligtvis kan man invända att kväkarnas mystika inriktning gör det svårt att någorlunda strikt relatera deras tro till Bibeln eller till monoteism överhuvudtaget i gängse mening.
Jehovas vittnens fredlighet skiljer sig från kväkarnas på så sätt att de inte egentligen är pacifister. De vägrar bara att strida för något annat än Guds rike vid tidens slut. Men detta är ju en skillnad som ligger på ett teologiskt plan.
I praktiken agerar Jehovas vittnen likväl som pacifister.
Därmed kan det tyckas rimligt att fråga sig vilken betydelse den teologiska skillnaden har i realiteten. Assmann verkar överbetona den ideologiska sidan av monoteismen och överdriva dess betydelse för praktiskt handlande i samhället.
I dessa dagar är det förstås inte svårt att relatera Assmanns uppfattning om monoteismen som våldsam till aktuella händelser. Assmann gör själv så: ”Med tanke på det aktuella världsläget har vi inte råd att blunda för att det kan finnas ett samband mellan monoteismens exklusiva sanningsbegrepp och våldets språk.” (s. 36).
Förutom att Assmann tycks övergeneralisera monoteismens innebörd mot bakgrund av vissa religionshistoriska fakta ser jag en stor fara för en överdrivet idealistisk analys av samtida politiska konflikter där monoteister har en viktig roll.
Förklarar till exempel monoteismen särskilt mycket av det våld som nu utövas i Egypten; våldsamheter där Muslimska brödraskapet och andra islamister är offer och i viss mån även förövare? Eller finns förklaringen snarare någon annanstans, på ett socioekonomiskt, klassmässigt och geostrategiskt plan? Jag är benägen att tro det senare.
En överbetoning av ideologiska religiösa aspekter som förklaring till våld riskerar att landa i stereotyper och underblåsa hat mot de som utmålas som hatiska. Särskilt i fall då religiös tillhörighet och kulturell eller etnisk identitet tenderar att ses som ett och detsamma av omvärlden.
I dag är schablonbilder av att muslimer är intoleranta och våldsamma mycket utbredda i västvärlden. Liknande föreställningar om judar var tidigare allmänt etablerade på ett motsvarande sätt i väst.
Assmann är förstås mycket medveten om att det finns en stark antisemitisk tradition av att nedvärderande tala om en gammaltestamentlig hämnande Gud. Han beskriver sådant tal som enfaldigt.
I rättvisans namn måste det också sägas att han inte ägnar sig åt något obetingat och absolut fördömande av monoteismen. Snarare eftersträvar han att problematisera och nyansera den. Han beskriver sitt projekt som ett slags terapi för monoteismen. Terapi förutsätter förstås klarspråk om problem.
Emellertid är hans fokus på religiösa urkunder sådant att det kan ifrågasättas hur framgångsrikt hans terapeutiska projekt är. Han beskriver monoteismen som att uppfyllelse av föreskrifter i religiösa urkunder är helt centralt för den och pekar på en mängd olika maningar till våld i sådana urkunder.
Detta ter sig kanske mer som en anklagelseakt mot monoteismen än som terapi. Ty monoteistiska religiösa urkunder innehåller kärleksbudskap lika väl som våldsbudskap. Och kontexterna i religiösa urkunder är sällan så entydiga som människor med ett bestämt ärende vill få andra att tro. Oavsett vilket ärende och vilka människor det rör sig om.
