Den franske författaren Emmanuel Carrère har på sistone inriktat sitt skrivande på biografiskt orienterade romaner, eftersom han tröttnat på fiktionen och dess möjligheter. Han har tagit sig an såväl science fiction-författaren och paranoikern Philip K. Dick som mördaren och den falske doktorn Jean-Claude Romand med sin svägerska, juristen Étienne. Det sistnämnda ödet i Andras liv än mitt eget, på Pequod Press.
Denna gång, på samma förlag, skriver Carrère den ryska författaren Eduard Limonovs liv. Från barndomen i Ukraina till undergroundtiden som dissidentpoet i Moskva. Från uteliggartillvaron i New York till hyllningarna av hans författarskap i Paris. Från striderna på serbernas sida i det jugoslaviska inbördeskriget till startandet av det nationalbolsjevikiska partiet i Ryssland.
Det är en spännande livsresa och Limonov är definitivt en fascinerande person. Carrère vill med denna bok hävda att Limonovs främsta verk är hans liv snarare än hans journalistiska och litterära produktion, men i framhärdandet av den tesen har författaren alltför lite distans till sitt romanobjekt. Limonov är en übermensch av sällan skådat slag: kvicktänkt, stark och vänlig. Denna homosociala skönmålning av Limonov blir som mest patetisk i skildringen av fängelsetiden: ”Man kan säga att straffkolonin är helvetet på jorden, men genom sin själsstyrka har han [Limonov] på egen hand lyckats göra den till sitt paradis. Den har blivit lika gästvänlig för honom som klostret för en munk. De tre dagliga uppropen var hans gudstjänster, meditationen hans bön och en gång öppnade sig himlen för honom. Varje natt när han omgavs av medfångarnas snarkningar i baracken hänfördes han i hemlighet över sin egen styrka, över stålet i sin övermänskliga själ.” Det låter som fjärde klassens new age-propaganda i stil med ”Din tanke är din borg”.
I ett av många metapartier om Carrères eget liv och det föreliggande verket påstår författaren att skrivandet av boken är ett sätt att tänka kring det fascistiska draget i mänskligheten (dock sett utifrån en privat snarare än en politiskt organiserad position). Huvuddraget i en sådan fascism är helt enkelt att maximen om människors lika värde är en chimär. Det liknar mer en efterkonstruktion och brasklapp, för dessvärre problematiseras inte detta drag i speciellt hög grad. En dylik övertygelse kan inte heller bara uppfattas som något strikt privat när personen som hyser den är en av ledarna för ett fascistiskt parti. Det nationalbolsjevikiska partiet benämns visserligen som ultranationalistiskt, men beskrivs trots det i huvudsak som motkultur och som dissidenter (vilket de är, dock bland mycket annat). I sken av att komplicera politiken klargör Carrère i alltför liten grad vad den ideologiska övertygelsen består i. Med blicken från andra sidan Östersjön har vi och Carrère en möjlighet att inte hamna i resonemang som bygger på tankefiguren ”mina fienders fiende är min vän”. Varför man som läsare inte får någon gedigen genomgång av nationalbolsjevikiska partiprogrammet förblir en gåta. Vidare relateras inte heller intresset för nationella minoriteter till den samtida diskussionen inom fascismen, exempelvis den franska ideologen Alain de Benoists etnopluralism.
Också det svenska förlaget Pequod Press blir en del av denna avideologisering då det på baksidan benämner det nationalbolsjevikiska partiet som ”ett parti av unga desperados”. Genom litteraturen uppfattas Limonov som en avantgardist vilken testar gränser och utmanar den goda smaken snarare än som en verklig fascist.
Jag menar inte att Carrère ska moralisera över sin romanfigurs politiska övertygelse, men han övertygas helt enkelt alltför ofta och påfallande lätt av Limonovs versioner av händelserna, eftersom en protagonist som är ett fascistiskt svin blir för jobbigt att skriva och hantera inom bokens pärmar. Detta blir tydligt i skildringen av Balkankriget där Limonov förnedrar en muslimsk fånge genom att bjuda vederbörande på alkohol. Något Limonov själv bara beskriver som en aningslös tabbe. När man betänker att Limonov är en del av serbernas trupper låter den versionen minst sagt falsk.
Trots mina politiskt orienterade invändningar är boken intressant, eftersom det är ett häpnadsväckande öde och Carrère får till ett jävla flyt i texten, men man bör läsa selektivt och med en rejäl nypa salt. De största kvaliteterna ligger i dokumentationen av en sovjetisk tillvaro (exempelvis en fantastisk skildring av hur Limonovs mor har gasen ständigt igång på gasspisen eftersom den är gratis (i det statskapitalistiska Sovjetunionen) och den ger henne en upplevelse av sällskap då hon sitter ensam i köket) och i nedtecknandet av ett numera nästan bortglömt pre-gentrifierat Manhattan där trashankarna tog plats, där det låga, fula och fattiga inte ännu hade blivit bortspolat av finanskapital och okontrollerad marknadsekonomi.
