Den längsta järnvägsstrejken i Sydkoreas historia är över, men regeringen har förklarat den illegal och polisen jagar nu fackledarna, efterlysta för ”ekonomisk obstruktion”. Andra ordföranden för järnvägsfacket, KRWU, håller sig gömd i ett buddhistkloster, medan både generalsekreteraren och ordföranden för den fackliga centralorganisationen KCTU gömmer sig på annan ort.
– Strejken var laglig enligt internationell standard och i enlighet med de höga kraven för strejk inom sydkoreansk offentlig sektor. Vi vill göra det mycket tydligt att detta är illegal repression, säger Wol San Liem, chef för den internationella enheten på den fackliga transportfederationen KPTU.
Den rekordlånga strejken inleddes i början av december när 6 000 arbetare på det statliga järnvägsbolaget Korail lade ned arbetet i protest mot regeringens beslut om en privat höghastighetslinje. Enligt järnvägsfacket KRWU är planerna ett första steg mot en smygprivatisering av hela den sydkoreanska järnvägen.
– Vi kan inte lova en framtid om vi kompromissar utan principer bara för att det är svårt, sade Park Geun-hye, president och dotter till den förre diktatorn Park Chung-hee, till Reuters under strejken.
När strejken väl var igång svarade ledningen för Korail med att värva 500 strejkbrytare för att hålla trafiken igång. Strejkbrytarna bestod i huvudsak av okvalificerad arbetskraft och studenter som fick genomgå blixtutbildningar om två dagar eller mindre.
– Vi besökte arbetsplatsen och kritiserade användandet av strejkbrytare och fick då svaret att de var där för att begränsa den negativa påverkan på tredje man, säger Mac Urata, sekreterare för fastlandstransport på världsfackfederationen ITF.
Samma kväll avled en 84-årig kvinna sedan hon fastnat mellan plattformen och tågdörrarna. Den tonåriga konduktören som hyrts in som strejkbrytare anklagades av Korail för olyckan. Olyckan är en av tio som, enligt facket, varit följden av att låta okvalificerad arbetskraft sköta arbetet.
När den månadslånga strejken gått in på sin tredje vecka beordrades polisen att omedelbart gripa ledarskiktet för järnvägsfacket, och stormade huvudkontoret med tårgas och slog sönder entrén. Trots att polisen grep 130 personer lyckades man inte hitta fackledarna. Misstankar väcktes då om att ledarna gömde sig på centralorganisationen KCTU:s huvudkontor. 4 000 poliser stormade därför även detta, trots att domstolen vägrat underteckna en husrannsakningsorder. Inte heller nu hittade man fackledarna, som än i dag befinner sig på fri fot.
De fortsätter att hålla sig gömda eftersom det fortfarande finns arbete kvar att utföra. Men tids nog kommer de att överlämna sig till polisen och förmodligen dömas till fängelse, säger Wol San Liem.
Men den hårda myndighetsrepressionen och stormandet av KCTU bidrog, enligt henne snarare till ett ökat folkligt missnöje. Den 28 december demonstrerade över 100 000 personer till stöd för strejken, för fackliga rättigheter och mot privatiseringen av Korail. Två dagar senare blåstes strejken av, sedan regeringen lovat skapa ett samarbetsorgan med facket kring frågan om de nya höghastighetstågen.
Men enligt Wol San Liem är kampen långt ifrån över och både KCTU, KPTU och flera andra organisationer kommer att fortsätta kampen.
Massdemonstrationer som uppmanar till generalstrejk är, när denna tidning går i tryck planerade till 9 januari, 18 januari och 25 februari, årsdagen för den nuvarande regeringens tillträde.
– Jag skulle inte utesluta möjligheten av ytterligare stridsåtgärder från KRWU, inte heller strejker anordnade av övriga medlemsorganisationerna i KCTU under våren, säger Wol San Liem.
Allt som allt har 500 personer avskedats till följd av strejken, ett flertal fackmedlemmar och ledare är fortfarande i fängsligt förvar. Både FN-organet ILO och transportfederationen ITF kräver att Sydkoreanska regeringen upphör med sina regelvidriga repressalier.
