Vänstern i vid mening måste börja prata om icke-kapitalistiska visioner, om alternativa sätt att organisera ekonomi och samhälle. Genomtänkta, flexibla visioner som erbjuder seriösa alternativ till dagens kapitalistiska marknadsekonomi behövs mer än någonsin för att bryta pessimism och uppgivenhet, skriver Anders Sandström.
Kapitalismen skapar enorma orättvisor med inkomst- och förmögenhetsklyftor vars like aldrig tidigare skådats. Den kränker och förnedrar människor, tar ifrån dem deras värdighet och skapar stort lidande. Den gör demokratin innehållslös och den slösar med våra gemensamma resurser i en utsträckning som nu hotar förutsättningarna för mänsklighetens framtida existens.
Trots detta har de som kontrollerar hur vi uppfattar verkligheten – främst företagsägd media tillsammans med näringslivets lobbyorganisationer – lyckats få många av oss, kanske de flesta, att tro att det inte finns något bättre alternativ än kapitalismen, att privat ägande och marknader snarast är naturgivna. Detta gäller även många på vänsterkanten. Det breda genomslaget för Margaret Thatchers gamla TINA-argument (There is no alternative) är utan tvekan det största hindret för en mer radikal politik – och aktivism – som siktar på ett alternativt ekonomiskt system byggt på demokrati, rättvisa, solidaritet och mångfald i stället för på girighet och konkurrens.
Vänstern i vid mening måste börja prata om icke-kapitalistiska visioner, om alternativa sätt att organisera ekonomi och samhälle. Vi måste inse att så länge som vi arbetar för reformer inom det kapitalistiska systemet utan att sikta på systemförändring kommer vi alltid att arbeta i uppförsbacke på en lutande spelplan där våra motståndare är mycket kampvilliga och har avsevärt större finansiella resurser än vi, även om de är färre. När våra förslag medför inskränkningar i elitens privilegier kommer vi att mötas av en mäktig mobilisering. Eventuella framgångar kommer att vara marginella, och alltid vara utsatta för risken att rullas tillbaka vid första bästa tillfälle. Reformer som lindrar effekterna av det kapitalistiska systemet är självklart värdefulla och viktiga på kort sikt. Men om de inte bara ska bli tillfälliga parenteser måste de samtidigt utgöra steg på vägen mot ett mer långtgående, visionärt mål.
Människor har all rätt att vara skeptiska och tveksamma till socialistiska visioner med tanke på 1900-talets historia. Våra visioner måste därför utgöra alternativ både till kapitalism och till 1900-talets auktoritära socialism. Vi behöver bli bättre på att presentera våra visioner, och framför allt på att förklara hur de skiljer sig från 1900-talets varianter. Det vilar i dag med rätta en stor bevisbörda på den som vill föreslå alternativ till kapitalismen. Alltför detaljerade visioner riskerar samtidigt att främja sekterism, att omöjliggöra anpassningar till en föränderlig verklighet och att föregå framtida generationers rätt att fatta beslut utifrån sina egna omständigheter. Vår strävan måste därför vara att presentera en minimal uppsättning icke-kapitalistiska institutioner vilka är absolut nödvändiga för en demokratisk och rättvis ekonomi, men som samtidigt möjliggör maximal flexibilitet.
Genomtänkta, flexibla visioner som erbjuder seriösa alternativ till dagens kapitalistiska marknadsekonomi behövs mer än någonsin för att bryta pessimism och uppgivenhet och i stället skapa inspiration och tillförsikt. De behövs för att vägleda våra strategier och vår dagliga aktivism och politik. Den vision som jag företräder – den deltagarekonomiska modellen – är en sådan vision, men det finns andra. Det viktiga just nu är att börja diskutera och debattera olika framtidsvisioner över huvud taget.
