Nazister i all ära, men vi kanske kan skänka en tanke åt vår största fiende som arbetat stenhårt medan vi varit lediga. I finanssektorn är det nämligen aldrig helg. Här arbetar man till blodsmak och förbi, och den som inte klarar av tempot får gå. Självbilden gör gällande att man tillhör eliten inte bara ekonomiskt, utan också – och kanske särskilt – i fråga om kompetens och arbetskapacitet. Sitt jobb har man för att man förtjänar det.
Antropologen Karen Ho arbetade i tre år på Wall Street som en del av sitt arbete som doktorand på Princeton. Utgångspunkten var den skenbara paradoxen att investmentbolagen under 1990-talet hade ökat i värde betydligt, samtidigt som man avskedat fler människor än någonsin tidigare. Ho frågade sig vilket slags företagskultur som gör detta möjligt utan protester från de drabbade. Genom kontakter fick hon jobb som analytiker på ett företag och började därmed ett fältarbete som resulterade i den fascinerande boken Liquidated (2009).
Formerandet av den specifika kultur som råder på Wall Street börjar enligt Ho redan i rekryteringsprocessen. Investerare kommer till ett antal högstatusuniversitet och fångar upp lämpliga studenter genom att spela på vad hon kallar för ”smartness”, förmågan att välja rätt i alla instanser. Finanssektorn etableras som det enda rimliga karriärsmålet för den högpresterande stjärnstudenten. Väl på plats ser arbetstiderna till att de anställda bara lämnar jobbet för att sova, om ens det. På så vis blir normerna ännu mer effektiva och världen ännu mindre. Wall Street framstår som ett gigantiskt omklädningsrum: vitt, manligt, skoningslöst, och illaluktande.
Liquidateds stora förtjänst är att den visar hur finansvärldens interna socialdarwinism samspelar med och påverkar samhället i övrigt. Karen Ho driver tesen att dagens arbetsmarknads krav på ”flexibilitet” i form av bland annat osäkra anställningsavtal delvis härstammar från villkoren inom finanssektorn. Här alla jobb otrygga; en anställning är en investering som alla andra, varken mer eller mindre, och att få sparken ingår i princip i yrket. För någon som är skolad i en sådan kultur blir det mindre problematiskt att beordra gigantiska nedskärningar inom andra sektorer. Skillnaden är att en investmentbanker vanligen har besparingar eller hittar ett nytt jobb inom kort. För en fabriksarbetare på en mindre ort är situationen som bekant annorlunda.
Karen Hos erfarenheter av finanskulturen är från ett i hög grad blomstrande 1990-tal. Jag skulle gärna se att någon företog något liknande i dag, på den här sidan krisen 2008. Har det blivit någon skillnad alls, eller tänker de fortfarande på sig själva som orakel? Förmodligen.
