80 procent av de brott som begås i Sverige, begås av män. När det gäller våldsbrott, dit även sexualbrott så som våldtäkt räknas, är siffran ännu högre – 95 procent. Jag tror det är vad man, utan att använda för stora ord, kan kalla en överväldigande manlig representation.
Och det ser nästan likadant ut på andra sidan skranket. 75 procent av dem som dömer är män. I Sverige år 2014 ser således det manligt dominerade rättssystemet till att risken för män att bli dömda för våldtäkt är så minimal att den nästan inte existerar. Tunga juridiska auktoriteter slänger sig med högst besynnerliga synsätt på sexualitet för att förminska, bortförklara och ogilla åtal om mäns våld.
”Hon kan mycket väl ha sagt nej, men även om det varit så blir det inte per automatik våldtäkt. Så kallat tjatsex är inte något som faller inom våldtäkt.”
Så sade Sven Jönsson, domare vid Svea Hovrätt, i samband med att han i september frikände sex tonårspojkar från våldtäkt på en 15-årig flicka.
Han har en åsiktsmässig förtrogen i Lunds tingsrätt som förra veckan frikände en 27-årig man som våldtagit en kvinna – oralt, analt och vaginalt – under slag och fasthållning trots att hon skrikit nej tills hon svullnat upp i halsen. Rätten slår fast att kvinnan blivit våldtagen, men att mannen kanske inte gjort det med flit. Mannen trodde bara att de höll på med en sexuell lek menar lagman Ralf G Larsson, som var den som dömde i målet. Han hymlar inte heller om att han dragit nya lärdomar av den tilltalade: ”dessa `nej´ och `sluta´”, menar Larsson ”ofta är ett inslag i dominanssex, har jag nu lärt mig”.
”Vi kan inte sätta in folk på två års fängelse där vi inte är helt säkra på att de är skyldiga”, slår han fast. Ordet ”folk” ska här utläsas ”män”. Och huruvida läkandet efter ett våldtäkt tar mer eller mindre än två år framgår icke av domare Larssons utsaga.
Till de manligt dominerade domstolarnas försvar efter att våldtäktsmän frikänts kommer alltid ett antal välkammade juridiska experter, oftast även de män även om en och annan kvinna förekommer, för att övertyga allmänheten om att allt är korrekt och helt i sin ordning, att allt har skötts i enlighet med lagtexten. De kan beklaga att den våldtagna inte fått någon upprättelse, men för att få det måste det ha ställts utom allt rimligt tvivel att mannen våldtagit. Den senaste domen i Lunds tingsrätt tydliggör vad som egentligen menas med det: män som våldtagit måste själva förstå att de har våldtagit för att det ska räknas som en våldtäkt.
Nu skyndar alltså dessa välkammade till uppsåtsrekvisitets försvar. För, som de med allvarlig ton vill inskärpa, vi kan ju inte sätta ”rättssäkerheten” ur spel, bättre fria än fälla och så vidare. De som rättssäkerheten gäller är män. De som premieras av nuvarande lagstiftning är män. De som primärt vill ha kvar nuvarande ordning är män. Eftersom det till en överväldigande del är män som begår brott och män som dömer.
Närmare 6 500 våldtäkter anmäls årligen i Sverige och Brå uppskattar mörkertalet till runt 80 procent. Många flickor och kvinnor vågar eller orkar inte anmäla, många tror att våldtäkten var deras eget fel och att de inte kommer bli trodda – och i ärlighetens namn, vem kan klandra dem för det?
