– Jag minns honom som en mördare med båda händerna täckta av palestinskt blod, säger Qais Qadri, palestinsk författare och journalist född i Haifa 1946 men sedan 30 år bosatt i Sverige.
1982 inledde Ariel Sharon, i egenskap av Israels försvarsminister, en fullskalig invasion av Libanon. Syftet var att en gång för alla slå ned den Palestinska befrielseorganisationen, PLO, som sedan slutet av 1960-talet haft sin operativa bas i den södra delen av
landet. Qais Qadri bodde då i Libanon och arbetade på tankesmedjan Palestinska Researchcentret. Men hans första minne av namnet Ariel Sharon var berättelserna om massakern i byn Qibya på Västbanken 1953, som vid tidpunkten var jordanskt territorium. Ariel Sharon var då sedan ett år ledare för specialförbandet Enhet 101 vars uppdrag var att utföra vedergällningsoperationer efter palestinska gerillaattacker.
Efter att Qibya varit utgångspunkt för en gerillaattack som krävde en judisk kvinnas och hennes två barns liv, beordrades Enhet 101 in i byn och dödade 69 civila, däribland både kvinnor och barn. Enheten sprängde 45 hus och en skola.
Trots att aktionen fördömdes hårt både internationellt och i Israel lyckades ändå major Sharon bli befordrad och tjänade som överste i Suez-kriget tre år senare. Även om hans militära framgångar i kriget hyllades blev han, också här, hårt kritiserad av både överordnade och israeliska politiker sedan han i trots mot sina order tog Mitla-passet vilket resulterade i 260 döda egyptiska och 38 israeliska soldater. 1995 vittnade en av Sharons soldater som tjänade under översten att man avrättat 49 egyptiska krigsfångar.
– I militära aktioner gick han alltid ut så hårt det gick att gå, längre än de order han fick från det politiska ledarskapet, säger Dror Feiler.
För Dror Feiler, israeliskfödd konstnär, aktivist och V-politiker, som 1970 var soldat i israeliska armén, var det första mötet med dåvarande general Ariel Sharon en order om att krossa allt motstånd i Gaza. Dror Feiler citerar innantill från ordern:
– Rensa Gaza från motstånd utan att ta fångar. För en soldat är det ganska klart vad det betyder. Blir du attackerad är det bara att skjuta för att döda. Inte för att skada, fånga – döda!
Så långt var inte Dror Feiler beredd att gå och vägrade tjänstgöra i de delar av Israel som ockuperats under sexdagarskriget. Tre år senare avsade han sig sitt israeliska medborgarskap och emigrerade till Sverige.
– Icke att förglömma är den draksådd han har spillt i form av bosättningar. Det var han som jordbruksminister som drev på bosättningsprojekt. Det är i dag det största hindret för en möjlig fred och försoning, säger Dror Feiler.
Ariel Sharons popularitet tycks ha varit osårbar trots kritik och ekonomiska skandaler. Efter att han drog sig tillbaka från det militära för en politisk karriär, blev han 1977 jordbruksminister för högerpartiet Likud. Men även i denna roll arbetade han för sin dröm om Stor-israel. Detta genom att uppmana judiska bosättningar på ockuperat område på Västbanken och Gaza med det uttalade syftet att därigenom förhindra en framtida gränskompromiss.
Sharon skulle, trots ständiga kontroverser, fortsätta sin politiska karriär fram till den stroke som 2006 försatte honom i åtta års koma. 1983 fann den så kallade Kahan-kommissionen honom, i egenskap av försvarsminister, personligen ansvarig för massakern i Beirutstadsdelen Sabra och det närliggande palestinska flyktinglägret Shatila under libanoninvasionen samma år. Kommissionen rekommenderade att Ariel Sharon aldrig mer skulle tillåtas vara försvarsminister. Men varken kommissionen, eller hans avsättande följande år, hindrade honom från att inneha en rad andra ministerposter.
År 2000 tågade Ariel Sharon upp på Tempelberget, en av de heligaste platserna för både judar och muslimer, eskorterad av 1 000 israeliska poliser. Där deklarerade han att platsen för alltid kommer att vara under israelisk kontroll. Provokationen anses ha bidragit till utbrottet av den andra intifadan.
Som premiärminister 2001–2005 förvånade Sharon genom ett antal kontrasterande uttalanden och beslut. Samtidigt som han inledde byggandet av den mur som omgärdar Israel tog han också beslut som tycktes vara avsteg från den hårdföra och kompromisslösa expansiva sionism han hittills företrätt. Dels deklarerade han för första gången att Palestinierna hade rätt till ett eget land, men han tog också beslut om att avveckla 21 av de bosättningar på Gaza-remsan han själv tidigare uppmuntrat. Beslutet välkomnades både av den palestinska myndigheten och den israeliska vänstern och gav nytt hopp för en fredlig lösning på den långa konflikten.
En av de hoppfulla är Adam Keller, ordförande för den israeliska fredsrörelsen Gush Shalom. Även om han i hela sitt liv sett Ariel Sharon som sin fiende och även om han i dag långt ifrån kallar sig hans vän, tyckte han sig se en förändrad man. Enligt honom lämnar Sharon ett tvetydigt arv efter sig.
– Du har dels arvet från den gamla Sharon, att lösa allt med våld och om det inte fungerar ännu mer våld och bygga mer bosättningar. Men sedan har du också arvet efter den nya Sharon som var villig att kompromissa. Jag hoppas att kommande regeringar kommer att följa det senare arvet, säger Adam Keller.
Men långt ifrån alla hyser samma förhoppning. Varken Dror Feiler eller Qais Qadri har några illusioner om att Ariel Sharon ändrat åsikt. Enligt dem var reträtten från Gaza enbart taktisk, ett sätt att rädda Västbankens bosättningar, en militär strategi.
– Sharon var en bra militär. Han insåg att terrängen är annorlunda. Som taktiker insåg han att anpassa sig till rådande terräng. Vissa områden som inte var nödvändiga lät han bli. De andra som han tyckte var viktiga höll han kvar, säger Dror Feiler.
Enligt Qais Qadri tyder ingenting på någon förändrad riktning i Israels politik på ockuperat område.
– Just nu attackerar bosättarna palestinska byar och sätter eld på olivträd. De attackerar vanliga människor på gatorna. Det som händer är en fortsättning av Sharons politik från hans tid som ledare för Likudpartiet, säger Qais Qadri.
