Både Adolf Hitler och hans propagandaminister Joseph Goebbels älskade film. Mest av allt Hollywoodfilm. Varje kväll såg Tysklands diktator en ny film i sin privata biograf. Till hans favoriter hörde Musse Pigg, Helan och Halvan och Greta Garbo.
Joseph Goebbels propagandamaskin lyfte hellre fram filmer som den anti-demokratiska satiren Gabriel Over the White House, producerad av Metro-Goldwyn-Mayer 1933 (ett ”bevis på att den nationalsocialistiska principen har penetrerat tankarna och känslorna hos medborgare av alla moderna nationer” enligt en hänförd recensent i ministerns egen tidning, Der Angriff); eller den kolonialistiska äventyrsfilmen The Lives of a Bengal Lancer, en Paramountproduktion från 1935 med Gary Cooper i huvudrollen. Den senare bedömdes som ”användbar för nationell fostran” och visades för tiotusentals ungdomar i Hitlerjugend.
De stora Hollywoodbolagen, å sin sida, älskade väl inte direkt Hitler, men de var beredda att gå mycket långt för att få fortsätta tjäna pengar i Tyskland under nazisterna. Och allra längst gick de tre största; MGM, Paramount och 20th Century Fox, som alla var verksamma i Nazityskland ända till sommaren 1940. Historien om Hollywood och nazisterna har skrivits tidigare, men då utifrån branschens sanerade självbild, med hjälp av bolagens egna arkiv och samtidens publicerade källor. Det är en historieskrivning som låtit Hollywood framstå som en bastion av anti-fascism.
När nu Harvardforskaren Ben Urwand grävt djupt också i de tyska arkiven är det en annan berättelse som framkommer. I hans bok The Collaboration avtäcks ett mönster av eftergivenhet och samarbetsvilja som tar sin början med Universals första världskrigsfilm På västfronten intet nytt, drygt två år innan Adolf Hitler blev rikskansler i januari 1933. Vid filmens Berlinpremiär i december 1930 ledde Joseph Goebbels det så kallade ”filmkriget”. Salongen packades med nazister som ropade slagord tills visningen avbröts. Den blivande propagandaministern höll tal från balkongen, varpå hans kamrater kastade stinkbomber och släppte ut vita möss i protest mot filmens pacifistiska budskap. Filmen drogs tillbaka och förbjöds sedan av den tyska censuren (som tidigare godkänt den).
Men det var bara början på historien. Angelägna om att inte förlora de tyska inkomsterna gick Universal med på att göra ett stort antal klipp i filmen efter instruktioner från det tyska utrikesministeriet. Och, viktigast av allt, dessa klipp skulle göras i alla kopior av filmen överallt, inklusive i USA.
Detta tillvägagångssätt kom sedan att mer eller mindre formaliseras. Från 1933 stationerade tyskarna en särskild filmkonsul i Los Angeles, den hängivne nazisten Georg Gyssling. Han kom att bli något av spindeln i centrum för ett nätverk – bestående av de stora filmbolagen, dessas mäktiga branschorganisation ”Hays Office”, tyska utrikesministeriet och amerikanska statstjänstemän – som regelbundet konfererade om för Tyskland potentiellt känsliga filmer. Tillsammans såg man till att ”tyskfientliga” scener censurerades och att tidiga försök till anti-nazistiska filmproduktioner kvästes innan kameran börjat rulla. En annan effekt av samarbetet blev att judiska karaktärer i det närmaste försvann ur amerikansk film för lång tid framöver, detta trots att majoriteten av drömfabrikens tunga makthavare var män av judiskt ursprung.
Ett annat lågvattenmärke var hur filmbolagen använde sina intäkter från den tyska marknaden. Restriktioner för utförsel av vinster ur Tyskland gjorde kreativa lösningar nödvändiga. Paramount och Fox satsade sina pengar i produktion av journalfilmer (tidens motsvarighet till tv-nyheterna) i Tyskland. Dessa kunde sedan användas både inom och utom riket. Med tanke på arbetssituationen i landet blev dessa filmer med nödvändighet en del av den nazistiska propagandan. Men längst gick kanske MGM. I december 1938, en månad efter Kristallnatten, fick man hjälp av en amerikansk handelsattaché att komma på ett bra sätt att få loss sina pengar. Man lånade dem till företag inom den tyska vapenindustrin i utbyte mot obligationer, vilka sedan kunde säljas utomlands.
Ben Urwands bok har stundtals mött hetsig kritik från det liberala etablissemanget, särskilt för användandet av en titel som för tankarna till termen ”kollaboratör”. Det var ju ”bara affärer”, menar man. På detta kan man dels svara som Ben Urwand med att påpeka att Hollywood inte tillverkar vilken vara som helst, utan ”idéer och kultur”. Men man kan också säga att precis detta, att det är så här ”affärer” fungerar, även i dag, är själva poängen.
Nu för tiden tävlar Hollywoodbolagen om att ge insmickrande bilder av Kina för att få del av landets enorma marknad. Samtidigt kan vi läsa om hur den i väst hyllade kinesiske regissören Jia Zhangkes nya film, A Touch of Sin, motarbetas av myndigheterna på grund av sin kritiska bild av baksidan på det ekonomiska ”miraklet”.
