Nu, när vågen av hyllningar börjat lägga sig, har jag närmat mig Lena Anderssons Augustprisvinnande roman Egenmäktigt förfarande. Kort är handlingen följande: Ester Nilsson, poet och essäist med dragning åt analytisk filosofi, blir våldsamt förälskad i den dubbelt så gamle konstnären Hugo Rask. Ester lämnar sin partner för honom och de inleder en relation som kulminerar i ett par tafatta samlag. Efter det drar sig Hugo undan. Ester trycker på, varpå Hugo drar sig undan ännu mer – de flesta av oss känner igen beteendet, antingen vi varit Ester eller Hugo eller båda två.
Om man sedan tidigare har bild av en författare är det omöjligt att läsa ett verk av denna helt förutsättningslöst. Mitt intryck av just Lena Andersson kommer i huvudsak från hennes kolumner i DN, där hon ter sig som en komplex tänkare och stilist som jag dock sällan håller med om någonting alls. Rättare sagt förstår jag inte hur en så uppenbart intelligent människa kan ta så märkliga strider som Lena Andersson konsekvent gör. Hennes utgångspunkt är alltid den intellektuella legitimitetens, oavsett om det är fråga om kristendom, kungahus eller postkolonialism; som om svenska kyrkan skulle falla samman om det leddes i bevis att Jesus inte var Guds son. Lite så är det också med Egenmäktigt förfarande.
Å ena sidan imponeras jag av bygget, av språkets densitet, av den utomordentligt väl genomförda idén. Varje ord bottnar i sig självt på ett sätt som är ovanligt inom litteratur över huvud taget. Å andra sidan finns här också en underliggande moralfilosofisk uppfattning som retar mig kolossalt. Spänningen i karaktären Ester Nilsson ligger i de tvära kasten mellan kalkylerande rationalitet och huvudlös förälskelse; att hon å ena sidan är orubblig, å andra sidan beredd att slänga allt överbord för en trist gubbe som knappt gillar henne. Poängen är nog att självironiskt visa hur inte ens den mest förnuftiga är immun mot passioner. Men samtidigt: förutsätter inte själva kittlingen att det i själva verket är tvärtom? Att det går en klar och tydlig gräns mellan känslor och tankar, och att överskridandet av denna är något exotiskt, nästan ovärdigt? När det kanske snarare är så att tankar i allra högsta grad drivs av känslor, och vice versa.
Vad som ger högst resonans, det som sägs eller det som inte sägs, är en öppen fråga. En nyckelscen inträffar dock i slutet. Andersson avslöjar vidden av Hugos enfald genom att låta honom ”försvara Stalin”, denna kardinalsynd, och uttrycka sympati för de arbetare som historiskt i honom sett en frände. Ester blir upprörd, men inser samtidigt att hon ändå inte skulle kunna ”leva med någon som tänkte i slagord och stannade på aktivismens glatta ytskikt för att aldrig behöva röra sig ner i undersökandets labyrint”.
Och visst befinner sig sällan Hugo i de intellektuella bråddjupen. Men å andra sidan handlar hans försvar för Stalin inte om att säga att denne hade rätt i det han gjorde, utan om att placera stödet för honom i ett sammanhang där det blir möjligt att förstå. Här liknar Ester sin författare i framhärdandet av fenomenens absoluta autonomi. Antingen är något rätt eller fel: och om det är fel, då ska det motarbetas och fördömas oavsett hur det uttrycks och av vem. Problemet är att alla beslut inte fattas utifrån filosofiska resonemang. Därmed kan de inte bara angripas med sådana; det finns orsakskedjor, affekter, ja känslor, som går före och efter alla tänkbara argument. Om man inte förstår det, hur ska man då förstå att Ester blev kär i Hugo?
Veckans tips: simongros.com är ett av många bra internetarkiv med ständigt osäker status – är det uppe? har det stängts ned igen? – men på senare tid har det verkat stabilt. Inriktningen är kritisk teori i vid bemärkelse och här finns både böcker, filmer och artiklar. Simon Gros själv verkar vara en slovensk žižekian med scanner.
